Grusa

I måndags låg Mixa och Grym platsliggning på Konsums parkering. Ganska kort tid och bara drygt fem meters avstånd. Ett uppmuntrande ”bra” från mig när hon visade en trevlig och avslappnad känsla. Inga problem. Jag upplevde henne som lugn och trygg, hon la sig först på sniskan med höften och sedan ner med hakan i väntaposition. I går kväll fick hon ligga på skolgården bredvid Lipz och jag och Yvonne gömde oss bakom ett plank ca 20 (?) meter. Drygt två minuter stilla, tyst och fint. Efter ca 30 sek hörde vi några fjortisar gräla på varandra en bit därifrån och jag hann bli rädd att Mixa skulle bli osäker och komma efter mig. Men inte. Jag såg genom planket hur hon lyssnade, la öronen bakåt och slickade sig om munnen. Sen såg det ut som att hon själv bestämde sig för att det där inte var något att bry sig om. Jippie!

 

I inkallning med ställandet har vi tappat den fina tvärniten och fått in lite tripp. Diskuterade med bästa Anna och har efter det utökat verktygslådan med nya lekar vi gör under promenaderna. I går tittade Yvonne på våra olika tillvägagångssätt och hon tyckte att Mixa verkligen tänkte tvärnit. Toppen. Vi tränar med koppel på: Jag backar, kommenderar stå och fortsätter gå så det blir ett lätt drag i kopplet vilket innebär att Mixa måste anstränga sig extra för att stå kvar stadigt. Vi springer i full fart mot stenar: Jag kommenderar stå när hon är i luften och Mixa måste anstränga sig för att inte halka av. Vi tränar i nedförsbackar på än så länge kort avstånd. Vi har också tagit in lite akrobatik i leken – upp på bakbenen och ett ståkommando innan landning. I går kväll vågade jag testa på lite längre avstånd – fast då med ett litet dk – en liten viftning med ena handen (inget fejkkast, utan en snabb och liten handryck). Två lyckade och en med tripp. Har också under ett tag tagit bort belöning bakom hund, inkallning som belöning och kastad belöning. Går fram och ger korvbit – utmanar lite med ryckiga rörelser och belönar kvarstående.

 

Vi har alltså en hel del att pyssla med, och jag tror att både jag och Mixa tycker det är som kuligast när vi kan variera övningarna. Många vägar bär till Rom och nu har vi flera lekar med samma mål: Full fart – tvärnit – kvarstående med alla fyra tassar stadigt i marken.

 

Det är inte lätt – men himla kul med lydnadsträning.

Jag har fått tillbaka all lydnadsmotivation nu, med råge. Vi tränar och tränar och tränar inför start i lydnadsklass två. Själva momentinlärningen går bra. Mixa är klurig och en fröjd att träna med. Finslipningen för fria följet skulle gå bättre om inte matte går i gång så på att belöna. En korvslant hit och en korvslant dit till en hund när denna slinter hit eller dit. Måste bli bättre på att bara belöna toppenposition. Mixa behöver tydliga ramar och mår bäst när belöningskriteriet är klart och tydligt. Och det är det inte om jag ibland belönar sneda sättanden bara för att hon är söt.

 

Platsliggningen går för det mesta riktigt bra. Drygt 3 min med mig gömd och 5 min med mig synlig fast på långt avstånd ligger Mixa lugnt och fint och tryggt trots diverse störningar. MEN. Och detta är ett stort men. Hon vill inte ligga plats bredvid andra hundar. Hon ser verkligen himla bekymmersam ut och har senaste veckan smugit mot mig flera gånger när jag försökt lägga plats ihop med andra. Det går bra när andra hundar är i närheten, men inte liggande på rad. Lipz är den enda hon på senaste tiden kunnat ligga bredvid utan att se besvärad ut. Supertrist! Får backa bandet rejält i träningen här…

 

Vår andra akilleshäl är kommendering. När vi blir kommenderade blir antagligast jag annorlunda och stelare och Mixa blir pipig och varvad. Övriga störningar av diverse slag bekommer oss mindre och mindre, men visst finns det att jobba vidare på även där.

 

Alltså: vi är grymma på lydnad så länge vi inte behöver göra det tävlingsmässigt :P  I onsdags fick vi i alla fall störningsträna rejält. Jag och Yvonne hade kul på stortorget. Här hade Mixa himla trevlig attityd. Inget pip alls – bara viftande svans!

Min stora kärlek. Min bästa vän. Min fantastiska tävlings- och träningskompis.

En hundkamrat sa till mig: "Jissa var en såndär speciell hund. En hund som kunde titta på en, inte bara i ögonen, utan rakt in i själen." Precis så. Fast jag kan inte använda ordet var än. För mig är du. Det bästa som hänt mig.

Jag är så tacksam för att mamma köpte dig till mig. Och för att Pirkko och Marita lät mig få dig, trots att de hade planerat att behålla tiken i den kullen.

Och jag är så tacksam över lilla spökplumpen, söta, älskade Mixa som finns vid min sida och ser till att vi aktiverar oss.