Nu passar det minsann.
Nu plötsligt kändes det helt rätt att skriva ett blogginlägg. NU när jag har häcken full med skolarbeten och måste skriva klart min examinationsportfölj. Så det får bli en kortis.
Vi lever och mår bra! Mixa har precis slutat löpa och kan vara fokuserad på mig några sekunder under promenaderna. Liten blir större. Fast inte stor, hon är fortfarande pytteliten. Har satt frystejp på en vägg där largegränsen går, och det är tameusan inte många millimeter över. Himla tur att hon är över - annars skulle det skita sig med laget Hypermix.
Vardagsrummet ser numera ut som en mindre hinderbana. Mot soffan lutas en balansbräda (nosduttarna börjar sitta riktigt fint), på golvet mot soffans hörn har vi pilatesbollen - vilken inte längre är läskig. På mattan står en tvåportas slalom och i hörnet mot väggen är buren uppställd.
Köket har berikats med en ny stor plastmatta och där tränas det lydnad. Jag och Mixa ligger lite efter de övriga kullsyskonen i träningen känns det som. När Pia frågar hur det går för oss låter det ungefär så här:
Pia:
- Hur går det med träningen då? När ska ni tävla lydnad?
Jag:
-Hrm, harkel, joooo, hmpfff. Med cirkuskonsterna går det jättebra! Mixa kan balansera jättefint på pilatesbollen nu och nu har hon precis lärt sig kliva i med alla tassar i en glasslåda. Hon är sååååå duktig. Och ibland går hon fint i kopplet också.
Vi har ganska nyligen avslutat en lydnadskurs för Anna Hilding och så sakteligen känns det som att saker och ting börjar trilla på plats. Hur svårt kan det va egentligen? Vi har hittat ny positivare attityd i tävlingsträingen - jag försöker så gott det går att tvätta bort alla krav på hur man bör lära in saker och har roligt med min hund. Blandar hej vilt klicker och lockametoder och vi har kul. Det är en rolig lek att försöka lura Mixa att göra fel när ett beteende börjar sitta - och därmed inse skillnaden. Apporteringen är det vi kämpar mest med för tillfället. Att gripa utan att tugga. Hur svårt kan det va?
Promenadmässigt har vi en bra period. För några månader sen var hon tvåbent - gick på bakbenen så ofta hon kunde för att hålla koll på omgivningen. Sen började de där hormonerna märkas av och fyra tassar + nos var i marken mest hela tiden. Nu är alla tassar i marken och nosen ofta riktad mot matte - härligt!
Skvaller är något som för mig har negativ klang i vanliga fall. Människor som pratar bakom ryggen på folk om saker de inte vet något om - och sånt sårar. Men skvallerträningen med mixa är riktigt skojsig. Annan hund ute = baconost hos mamma börjar sätta sig. I alla fall i Andersberg. Kul!
Blev visst inte sån kortis. Nu är det dax att återgå till rapporten om grupprocesser och textgranskningen om Ödmans "kontrasternas spel - en svensk mentalitets- och pedagogikhistoria".
Det senaste halvåret har varit händelserikt men jag får försöka mig på en till uppdatering om ett tag - om någon läser, antar att folk gett upp hoppet om min blogg :)
peace
Vi lever och mår bra! Mixa har precis slutat löpa och kan vara fokuserad på mig några sekunder under promenaderna. Liten blir större. Fast inte stor, hon är fortfarande pytteliten. Har satt frystejp på en vägg där largegränsen går, och det är tameusan inte många millimeter över. Himla tur att hon är över - annars skulle det skita sig med laget Hypermix.
Vardagsrummet ser numera ut som en mindre hinderbana. Mot soffan lutas en balansbräda (nosduttarna börjar sitta riktigt fint), på golvet mot soffans hörn har vi pilatesbollen - vilken inte längre är läskig. På mattan står en tvåportas slalom och i hörnet mot väggen är buren uppställd.
Köket har berikats med en ny stor plastmatta och där tränas det lydnad. Jag och Mixa ligger lite efter de övriga kullsyskonen i träningen känns det som. När Pia frågar hur det går för oss låter det ungefär så här:
Pia:
- Hur går det med träningen då? När ska ni tävla lydnad?
Jag:
-Hrm, harkel, joooo, hmpfff. Med cirkuskonsterna går det jättebra! Mixa kan balansera jättefint på pilatesbollen nu och nu har hon precis lärt sig kliva i med alla tassar i en glasslåda. Hon är sååååå duktig. Och ibland går hon fint i kopplet också.
Vi har ganska nyligen avslutat en lydnadskurs för Anna Hilding och så sakteligen känns det som att saker och ting börjar trilla på plats. Hur svårt kan det va egentligen? Vi har hittat ny positivare attityd i tävlingsträingen - jag försöker så gott det går att tvätta bort alla krav på hur man bör lära in saker och har roligt med min hund. Blandar hej vilt klicker och lockametoder och vi har kul. Det är en rolig lek att försöka lura Mixa att göra fel när ett beteende börjar sitta - och därmed inse skillnaden. Apporteringen är det vi kämpar mest med för tillfället. Att gripa utan att tugga. Hur svårt kan det va?
Promenadmässigt har vi en bra period. För några månader sen var hon tvåbent - gick på bakbenen så ofta hon kunde för att hålla koll på omgivningen. Sen började de där hormonerna märkas av och fyra tassar + nos var i marken mest hela tiden. Nu är alla tassar i marken och nosen ofta riktad mot matte - härligt!
Skvaller är något som för mig har negativ klang i vanliga fall. Människor som pratar bakom ryggen på folk om saker de inte vet något om - och sånt sårar. Men skvallerträningen med mixa är riktigt skojsig. Annan hund ute = baconost hos mamma börjar sätta sig. I alla fall i Andersberg. Kul!
Blev visst inte sån kortis. Nu är det dax att återgå till rapporten om grupprocesser och textgranskningen om Ödmans "kontrasternas spel - en svensk mentalitets- och pedagogikhistoria".
Det senaste halvåret har varit händelserikt men jag får försöka mig på en till uppdatering om ett tag - om någon läser, antar att folk gett upp hoppet om min blogg :)
peace
