Grusa

Älskade, älskade hund!






Det fanns inget hopp, det fanns inget att göra - sjukdomsförloppet kunde gå mycket fort och vara mycket smärtsamt. Jag kunde inte vänta några dagar (eventuellt vecka) på att du skulle börja lida.
Du betyder allt för mig.

Smedjebacken var en himla trevlig tävling på alla sätt och det var här jag märkte att vi började hitta varandra på banan. Jag hade en himla trevlig och trygg känsla och mixa var fokuserad med ett bra driv. Kul för oss att börja komma runt och kunna jämföra tiderna och se om de kan stå sig i konkurrensen. Före start måste jag erkänna att det var mindre kul. Mixa var så himla gasad och tyckte det var viktigt att alla individer runt alla tre banorna skulle höra hur gärna hon ville springa. De där hemska ljuden hon lyckas få till stressar mig massor, och när jag blir stressad låter Mixa mer.. Jaja, det där med fokus under uppvärmningen får vi jobba mer på.

 

Nedan är vårt pinnlopp. Tycker det mesta kändes bra här. Hon höll på att fara av gungan, men redde upp situationen. När vi fortfarande var felfria vid balanshindren fegade jag och tog det jättelugnt över för att Mixas hjärna skulle hinna med kroppen. Man får safea i klass 1 : )

 

 

 

 

Hopploppet dag ett rev Mixa första hindret. Är nöjd att hon fixade bakombytet i slalomet, för det har varit svårt på tidigare tävlingar. I slutet glömde jag ropa på henne i tunneln så hon var först på väg åt fel håll.

 

 

 

I agilityloppet andra dagen fick vi återigen en rivning i starten och sen ett mycket tveksamt kontaktfält på balansen. Hopploppet den dagen vill jag bara glömma – stackars hund fik dras med en riktigt klantig och otydlig matte som två gånger drog henne av linjen och från det hopp hon (alldeles korrekt) var på väg att ta.

 

 

Det vi satsar mest på just nu är utmaningar i slalom och på balanshinder. Mixa är duktig och mitt jobb är att successivt utmana mer och öka graden störningar, fast med bibehållen trygghet och glädje.

Medan ”alla andra” är i Bollnäs och tävlar spenderar jag min tid på Time i Andersberg. Har betat av kväll (16-22.20) nr sex av nio och sen är jag ledig i en dag. I vanliga fall gillar jag att jobba kväll – det ger mer pengar och det är lättare med hundvakt – dock är man själv i butiken vilket inte är så kul om något börjar strula. Nu två kvällar i rad har allt strulat. I fredags (den 13e!) la vågen av – den som vi väger frukt och lösgodis på. Jag lekte elektriker och följde varje sladd jag kunde hitta, men allt var som de skulle. Ringde mina två jobbarkompisar – men de hade ingen aning. Ringde chefen (som var på semester på Åland) och fick inget svar. Ringde numret som stod på vågen – men han som svarade sa – ”nädu lilla gumman, jag slutade sälja vågar för tre år sedan”. Allt annat var som det skulle - trodde jag.  När jag skulle sälja kulglass märkte jag att glassen var lite mjuk och det var alltså en propp som hade gått. När detta var åtgärdat var jag himla kissnödig och när det var tomt i butiken sprang jag bak på lagret för att gå på toa (jag springer och knäpper upp byxorna samtidigt) – när jag lyfter på toalocket ser jag att det är stopp! Christian som hade städat toaletten skinande ren hade använt sig av hushållspapper som han helt sonika pulat ner i toalettstolen.

 

Lördagskvällen var inte heller kul. Natten mellan fredag och lördag hade huvudproppen gått (det är kulglasskylen som är boven i dramat) så Tanja hade fullt upp med att gå igenom och byta ut kylvaror som blivit dåliga av värmen, vilket innebär att även jag hade massor att fixa på kvällspasset. I och med elfelet kunde vi bara ta emot Visakort eller kontanter och det gick inte att sälja några påfyllnader till mobilen. Streckkodläsaren la av varannan minut, så för att kunna dra in varor fick jag dra ut och in sladden först.

 

En sådan kväll har jag svårt att känna sympati för kunder som antingen blir arga på mig eller ser ut som att de fått ett dödsfallbesked för att jag inte kan sälja påfyllnad till deras Comviqkonto. Den ledsna minen ser ut ungefär som på de vovvar som blir hotade med en hoppinne för rivning. Eller som hos de hundar som med svansen mellan benen blir avdragna av banan och instoppade i en bur efter att de följt mattes eller husset kassa handling till en disk. Jag hoppas att Mixa aldrig ska behöva titta så på mig. Jag vill att Mixa ska känna att vi är bäst i världen tillsammans. Oavsett om jag visat henne till en disk eller en nolla.  Är jag hundra på att jag både tränat och visat rätt, men Mixa är för het för att fokusera ordentligt kan jag be henne lägga sig ner för att samla sig. Men det försöker jag göra med en trevlig ton. För jag vet att mitt hjärta alltid gör så bra hon bara kan för vårt team på tävlingsbanan.

 

De besvikna, ledsna och frustrerade kunder som inte kan tanka mobilen på Time kan välja att ta en 10-minuters promenad till OK för att få sitt refillkort. Våra hundar har inte samma möjligheter att välja. Vi lär dem att älska oss och att lita på att vi har rätt. Vi lär dem att älska agility i full fart och förväntar oss att de presterar max. Vi är inte mer än människor och kan såklart både träna fel och visa fel. När tävlingsdjävulen tar tag i mig kan jag bli superfrustrerad för ett rivet hinder. Men om jag tar ut min frustration på Mixa hoppas jag att mina träningskompisar ber mig dunka pannan i en betongvägg i stället...

 

Nu har jag och spökplumpen varit ute på en hel del agilitytävlingar, och det är väl hög tid för en liten rapport? Jag skulle vilja dela upp våra tävlingsprestationer som före och efter lagtävlingarna i Bollnäs i juli. Vår debut gjorde vi i Rättvik i mars och efter det har vi fram till Bollnäs tävlat individuellt i (i kronologisk ordning) Södertälje, Gävle, Olandstrakten, Dala-Floda och Hofors. Under denna första halva av 2010 sprang vi 14 lopp och diskade oss i 11 av dem. Vi hade ett lopp med 10 fel och två med 5 fel, varav ett av 5-felloppen gav rosett. Efter Bollnäs har vi varit och tävlat i Smedjebacken, Skutskär och Dala-Floda. Där har vi sammanlagt sprungit 13 lopp - tre diskar, sex med 5 fel, tre med 10 fel och en nolla (och pinne!) Det tar sig sa… ja, vem säger så? Polisen? Räven? Hursom – det går framåt! Och trots att det känns lite surt med massa 5fel-lopp är jag så glad över hur kul det är att köra agility med Mixa!

 

Före Bollnäs:

De första två tävlingarna spökade spökplumpens höjdrädsla i agilityklasserna. Detta gick över rätt fort och nu tycker hon att balanshindrena är riktigt häftiga. Förövrigt har våra lopp före Bollnästävlingarna varit härliga och fartiga men fullkomligt hysteriska. Jag var livrädd och Mixa övertaggad. Diskarna berodde nog framförallt på vägringar. Mixa var för varvad för att kunna söka linjer och för känslig för att fixa bakombyten.  Jag för passiv för att kunna hjälpa henne tillräckligt. Tror inte vi gjorde ett enda lopp där Mixa inte bjöd på hysteriskt skällande och snurrande framför ett hinder. Visst hade vi bitvis riktigt fina partier i banorna, men ingen av oss fixade att hålla ihop ett helt lopp.

 

Lagtävlingarna i Bollnäs:

Två onsdagskvällar i rad var vi till Bollnäs med världens bästa lag (kanske inte resultatmässigt då :P) och körde tre lopp per kväll. Här började vi jämna ut diskarna, vi kom runt i hälften av loppen. Trots att vi fortfarande hade lite problem med släpp och vägringar kände jag att det inte längre var omöjligt att komma runt. Och vilken kick det var att köra lag.

 

Efter Bollnäs:

Så åkte vi till Smedjebacken och Fagerstas jättetävling. Första loppet första dagen satte vi vår första nolla och fick vår första pinne! Jag fegade lite på balansen, som var typ tredje sista hindret, och bromsade henne tidigt och det var så härligt att gå i mål felfria. Bästa hunden (eller i alla fall fjärde bästa i det loppet, och såklart bäst för mig)! Sen ökade mixas vilja att köra ytterligare ett snäpp och när hon är riktigt het vill hon ligga i starten. Jag försökte få henne att sätta sig, men så fort jag vände ryggen till låg hon. De två nästkommande loppen var med liggande start, vilket resulterade i rivning av första hindret, men förövrigt felfria och supertider. I Dala-floda nu i helgen uppkom en ny tokighet – tre lopp i rad gick Mixa ur sista porten i slalom. Den gemensamma nämnare jag kan se är att i alla tre loppen fanns inget hinder rakt fram efter slalom, utan hon skulle svänga in i banan mot mig. Detta ska såklart tränas på!

 

Jag tyckte det var himla kul att tävla med Mixa i början av säsongen, men shit vad det går nu - och vad kul det är att bitarna börjar falla på plats.  Lilla, rara spökplump villvillvill och hon gör alltid sitt bästa. Lyhörd och mjuk och är taggad och pinnar på så fort hon kan.