Grusa

Penicillinkuren är över sedan två veckor tillbaka och tassen verkar inte ömma eller bekymra lillan det minsta. Men ändå känns det som att något inte är helt okej med mitt hjärta. Nu vet jag att jag har en tenens att vara lite (läs mycket) hypokondrisk vad gäller Mixa, troligtvis för att det var så mycket tok med henne när hon var valp. Har faktiskt ringt Pia och frågat om jag skulle ta henne till veterinären för myggbet (fast jag trodde ju att det var någon mördarbakterie på huden) :D

Men hon är så lugn! Och duktig! Tror alla vi har umgåtts med senaste tiden berömt henne för att hon ”sköter sig” så bra. I går gick vi två lite längre koppelpromenader runt i bostadsområdet för koppelträning och träning på hundmöten. Tror mixa drog lite EN gång. Annars gick hon superfint vid min sida. När vi mötte andra hundar och folk gick Mixa vid min sida och tittade på… MIG – utan att jag behövde be om eller kräva uppmärksamhet.

Vid besök är hon lika glad och pigg som vanligt och vill precis som vanligt hälsa genom att smaka på besökaren – men hon lugnar sig jättefort och går och lägger sig utan att försäkra sig tio gånger om att besökaren har det bra och klarar sig utan hennes kärleksfulla slickningar.  Till saken hör att jag haft sjukt mycket i skolan senaste veckorna vilket betyder mindre tid för hundträning, vilket borde innebära understimulerad och galen hund. Men inte då.

Då hon åt medicin fungerade inte lydnadsträningen särskilt bra. Hon var ofokuserad och otaggad. Men det berodde troligtvis på att hon mådde illa. Nu har hon under de senaste passen varit råpå. I torsdag hade vi en jättetrevlig träningsstund med Carro och Mickis och Mixa gjorde ett toppenfint fritt följ trots diverse störningar.  När jag och Carro tränade slalom låg hon lös lugnt och fint vid sidan medan Pondus körde. Hm.

Nu tycker jag att Mixa oftast är lydig och duktig hemma och jag upplever henne vanligtvis inte som rabiat och galen. Men så här cool som hon varit senaste veckorna känns inte helt riktigt.

Haha, kan ni tänka er mig ringa till veterinären?:

-          Hej, jag behöver en tid till min kelpie – hon är så lydig!

Fotade spökplumpen lite när vi tränade hakan i golvet med ostbit på nosryggen:

”SKK gratulerar till championatet och önskar lycka till i fortsättningen”

Så står det i det medföljande brevet till Jissas fina championatdiplom. För nu äntligen innehar krigarprinsessan svenskt agilitychampionat på riktigt!

Det tredje och sista certet tog vi i och för sig 2003 och efter mycket om och men finns även titeln registrerad på hunddata. På den tiden förstod inte jag att man behövde ansöka om en titel, utan BlondSanna trodde skk tog 300kr för en oinramad diplomtavla. Jag tyckte det räckte gott med den stora fina rosetten vi fick, för 300 spänn var ju en massa pengar som exempelvis räckte till drygt sex agilitystarter :-)

När vi började tävla igen märkte jag att det inte stod SAGCH framför Jissas namn i startlistorna och någon upplyste mig om varför. När jag i början av detta år skulle ta tag i saken upptäckte vi att det bara fanns två registrerade cert på hunddata. Certet i Njurunda fanns inte med! Fick hjälp av snälla Anja som berättade att jag skulle ta kopia på tävlingsboken och be en domare verifiera dess riktighet och skicka till skk. Bjarne fixade detta åt mig och nu efter att kansliets sommarlov är slut kunde äntligen championatet registreras! Weee!

SAGCH PM Quality´s Full Of Joy – mattes ögonsten och stora glädjekälla

Spökplumpens kopplingar i hjärnan som säger ”fokus” ”matte” och ”gå fint” verkar bli bättre och bättre kompisar med varandra. Hon har varit riktigt trevlig att gå koppelpromenader med senaste veckorna och jag tycker mig märka ett större lugn och en gnutta mognad hos lillhjärtat. Kanske beror det på att all träning gett resultat och att löp nummer två är avklarat. Det kan också vara så att hon varit lite dämpad av antibiotikan och därför inte orkat leva rövare. Jag hoppas så klart på de första alternativen =)

Vårt fokus i träningen ligger just nu på sökrullen, markering av spårapporter (nosduttar-Mixas favvis) och platsliggning. Pärlan är en fröjd att träna med! Så härligt motiverad och lättlärd. Fortfarande har det hänt att hon satt sig upp under platsliggningen och jag tror att hon faktiskt inte riktigt har koll på vad som förväntas (eller att hon ”glömmer” efter ett tag = dålig uthållighetsträning). Nu har vi tänkt om och lärt in haka-i-marken-position. Här är hon grym och jag provocerar och utmanar men har svårt att lura henne att lyfta på huvudet. Fast jag misstänker att vår akilleshäl är just uthålligheten. Att ligga blixtstilla lääänge utan en galen matte som hoppar, studsar och knäpper kort. Så det ska det tränas på!

Finaste spökplump väntar på att matte ska säga ”ta den!”