Grusa

Nu har vi lyckats igen. Mixa har skadat tassen för sjuttioelfte gången. Denna gång en inflammation mellan tårna – troligtvis på grund av ett skavsår eller liknande.  I fredags morse ville hon inte alls stödja på höger framtass. Var bara att ringa veterinär och tjata mig till en tid samma dag. Tydligen är det så att fler hundar blir sjuka vid löning så de hade knöktjockt. Jag berättade med gråten i halsen att hon tidigare har stått med iver och energi och försökt gräva sig till Australien genom gräsmattan trots brutet kloben. Nu när hon inte ens sätter ner tassen måste det alltså vara riktigt allvarligt. Såg framför mig hur veterinären skulle röntga och konstatera att hela tassen med alla dess småben var krossad sönder och samman.

Snällaste Carro körde oss till veterinärpratiken där vi fick ett himla bra bemötande. Jag var snabb att berätta för Erik vilka dåliga veterinärerfarenheter hon redan hunnit få och att jag dessutom lyckats svimma vid ett besök med krigarprinsessan och hennes trasiga trampdyna (då drömde jag under den korta tid jag var väck att veterinär-Pelle, som fångade mig, var Jack Bauer som räddade mig från livets alla farligheter – men det är en annan historia).

Erik var lugn och gullig mot Mixa och supernoga. Men trots det var han inte det minsta populär hos Spökplumpen. Hon skrek lika mycket vilken tass han än klämde på – stackarn! Mixa fick sedering och Erik kunde klämma och känna och tack och lov utesluta att något var brutet.

Ordinationen blev antibiotika i 10 dagar, både i tablettform och salva. Absolut vila (haha, lätt med en kelpie) så länge hon verkar ha ont och därefter får hon leva som vanligt. Vi behöver alltså ingen igångsättningsperiod eller liknande. Nu verkar hon faktiskt helt bra – men jag väntar med skogspromenader tills kuren är slut. För säkerhets skull.

Detta innebär även att vår tävlingsdebut får flyttas till våren =(. Karlstad och Avesta missade vi pga löp och nu alltså Solna och Bollnäs. Har inte hittat några fler klass 1 inom okej avstånd så ingen tävling för oss 2009. Kanske, kanske kan vi hinna få till lydnadsettan innan årets slut– vill boka kurs hos Anna så jag får hjälp att komma vidare! Jag är ju så tävlingssugen!

Kan ju också passa på att vara lite kaxig nu och säga att de senaste agilitypassen har gått helt fantastiskt och över förväntan. Hon är mjuk och följsam med ett jädra tryck. På balanshindren har hon senaste veckorna utvecklats massor och slalom fixar hon nu med mig på både höger och vänster sida. Sakta men säkert börjar vi bli ett riktigt bra team på banan, pärlan och jag.

Vi prioriterade ner lydnaden till förmån för agility. Planen var att smygdebutera i Karlstad den här helgen. Skönt för mina nerver att vara långt hemifrån :)

Inspirerad av Myrras husse Jonas som fokuserar på det som är svårt bestämde jag mig för att på allvar ta tag i slalom och balanshinder. Det är ju så häftigt att träna kombinationer och små banor med Mixa som är duktig på att läsa linjer och följa mig. Men nu förbjöd jag oss att träna på roliga kombinationer och satt fart på viktig träning inför debuten.

Jag tog äntligen tag i slalomträningen, vilken jag är hyfsat nöjd med nu – förutom ett litet problem. Hunden vill inte gå slalom när jag är på höger sida *skäms*. Hon tyckte plötsligt högersidan var svår jag mitt nöt tänkte att ”bara hon lär sig exakt vad som förväntas av henne kommer det inte spela någon roll vilken sida jag går på”. Tokigt och inte alls sant. Mixa fattade fort vad slalom med mig på hennes högra sida innebär. Nu har vi svettats och tränat på andra sidan och jag ser ljuset. Bjarnecoach och Carro har varit till stor hjälp här. Så kul med engagerade träningskamrater! Balanshindren var också ett moment vi fick ta tag i. I våras drabbades Mixa av stark höjdrädsla. Nu har vi tränat och tränat och det fungerar hyfsat. Däremot är det helt klart att hon inte riktigt greppat vitsen med a-hindret. Enligt Mixa ska man stanna på nocken och skälla lite innan man målmedvetet springer ner mot kanten och duttar. Beteendet har troligen kommit av att hon inte vetat vad hon ska göra och nu har det blivit en lite tokig ovana. Det är inte lätt med agility . På agilitytävlingen i Tierp såg jag och Jonas en massa exempel på hur vi inte vill ha det och Mixas a-hinder är i nuläget ett bra exempel på det :) men jag tror jag vet hur jag ska jobba vidare och med en sådan duktig och motiverad hund tror jag inte att det blir några problem.

Att anmäla sig till tävling fast man inte riktigt känner sig klar är helt klart motivationshöjande. Tokigt nog var det löpdax för damen så debuten får skjutas upp.

Nu har vi återigen en massa tid till lydnaden då vi inte får vistas på klubben och alltså inte kan träna agility. Här är det platsliggning och fria följet som just nu är det svåraste och som det således jobbas mest på. I fria följet har vi fokus på position i vänstersvängar och uthållighet. Träningen av platsläggning vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare med. Det gick ju så bra! Så plötsligt har hon börjat resa sig. Ser inte osäker ut alls utan bara som att hon ”glömmer bort sig”. Kanske 30 % av gångerna och jag tycker inte att det är vid tillfällen jag utmanar mer än vanligt. Tokigt!

Ännu mer tokigt är att stackars mamma nu åkt på den hemska svininfluensan. Freia och Bjarne är på tjänsteresa och jag vandrar runt här i Andersberg med två galna löptikar (Mixa och Mina) och en söt prinsessa (Jissa). Det är spännande kan jag lova.