Grusa

Vinst i Hofors, vinst i sandviken, vinst i hopploppet på DM - med lopp som kändes så självklara. Full av självförtroende och agilityglädje liftade jag med Bjarnecoach till Eskilstuna för att än en gång bevisa vår briljans, skicklighet och vårt fina samspel. Sanna the proffshandler och Jissa the krigarprinsessa var redo att erövra nya jaktmarker.
Träningen under veckan hade bestått av släppövningar. Målet för tävlingsdagen var ett ordentligt drag och hindersug hos hunden och ingen jäkla håll-i-handen-handling hos matte. Agilitytrean var först ut. Tack vare sommarens hårdträning på banvandringar gick de åtta minuterna av hindermemorering och placeringsplanering lekande lätt.
Jag och Jissa var positiva, taggade och fokuserade då det var dags för start. Första halvan av banan gick om möjligt ännu bättre än planerat. Klockren start och härlig avståndsdirigering. Vi hade superkul och sprang som attan. Sprang snabbare än vinden. Alldels för fort för att ha en chans att hinna hitta slalomingången. Alldeles för fort för att komma ihåg att springa ner på balansbommen. 10 fel och en halvkass tid på grund av misskommunikation i slutet av loppet. Hoppsan.
Agilityloppen gick alltså inte riktigt som planerat. Påminde mig själv om att det ofta är dagens andra lopp som går bäst för oss. På så vis var det ju tur att agilityklassen gick först. Det är i hopp vi vill plocka cert. Nu hade vi alla förutsättningar för att få till något ruskigt bra. Hindersuget fanns där. Träningen under veckan hade gett resultat - draget och farten var trots allt kanon. Jag brukar alltid skärpa mig extra under sista loppet. Vi är bäst under press.
Hoppbanan var riktigt rolig. Bjarne sa att han knappt sett mig så fokuserad under banvandring. Jag hade full koll och rätt attityd. Visste precis hur jag skulle värma upp Jissa. Först en liten prommis med lite bus. Sen sitta hos Bjarne och titta på matte som lockade medan coach taggade. Två hundar till start och Jissa fick spurta till mig. Lite konster och sedan fokusering. Hopphinder ett och två passerades. Nummer tre var en tunnel och efter det en knixig utsväng till slalom.  Varken matte eller hund hamnade som planerat efter tunneln och vi fick kämpa för att hitta rätt linje till slalom. Krigarprinsessan hittar rätt ingång men så bestämmer hon sig plötsligt för att det går fortare om man hoppar över några portar i mitten. Har aldrig hänt förr. The proffshandler tappar huvudet totalt. Katastrofen är ett faktum. Vi springer på - men åt olika håll och lyckas diska ut oss på tre vägringar.
Så kan det gå. Det är ju faktiskt detta som är charmen med agility. Jag lyckades få Jissa lägga i en till växel och en större portion självförtroende vilket som sagt (skrivet) var målet för tävlingen. Självständigheten och hindersuget var definitivt över förväntan. Nu gäller det "bara" för matte att anpassa handlingen efter hunden och inte vara så jäkla kaxig!

Vi laddar om till KM nästa vecka och Hudiksvall om det löser sig hur vi kommer dit.

I lördags ordade Gävle BK officiell klass 1 och jag var funkis. Roligast var så klart att Mixa fick busa massor med syrran Myrra. De var lika varandra - fast Myrra såg betydligt vuxnare ut. Hoppas vi ses mer i framtiden!