Grusa

Bestämde mig hastigt och lustigt igår kväll för att haka på mina klasskompisar till kåren i går kväll. När jag vaknade på morgonen hade jag fått flera sms, varav ett från mamma:

”Har du tittat ut? Det är ljuvligt vårväder!! :) Puss”.

Det är humor på hög nivå det. Hann börja planera hur jag skulle ta mig till klubben nu när jag inte kunde köra bil. Skulle jag promenera eller börja leta efter någon träningskompis som kunde hämta upp oss? Ångrade nästan utgången för det fanns ju så mycket jag ville träna på. Platsliggning, fritt följ och kontaktfält hann jag bestämma mig för att vi skulle fokusera på. Huvudvärk och illamående fanns inte i min värld. Bara sol och gröna gräsmattor och härlig hundträning. Studsade upp ur sängen (ja eller rullade), drog på mig morgonrocken och gick fram till fönstret – förberedde mig på att bli bländad och vinklade upp persiennerna. Jotack. Bländad blev jag. Snö, snö, snö och snö. Har kommit hur mycket snö som helst under natten. Ungefär som när man är riktigt förkyld och inte kan förstå hur det kan få plats så mycket snor i en näsa. Snacka om antiklimax.

Nu har jag ätit frukost och tjatat ut hundarna på tomten så jag ska slippa ta mig ut. Har dessutom ringt mamma och meddelat att det inte är första april idag. Tur för min mamma att hon vanligtvis är snäll och söt och kan vara rätt rolig ibland :P

Fick ju i alla fall nära mig något nytt om mig själv. Jag förstår inte ironi när jag är nyvaken och bakis.

Idag har jag haft en supertrevlig tretimmarsdejt med Carro och sheltiepojkarna. Skogsprommis, fika och lydnadsträning stod på schemat. Mixa och Pondus låg plats – ivrigt påhejade av Bilbo och Jissa. Sen kommenderade Carro mig och Mixa genom fritt följ, läggande, inkallning, och ställande. Detta var första gången för oss med tävlingsledare och ingen belöning förrän efter sista momentet samtidigt. Mixa var så fantastiskt duktig och att jag drabbades av en släng övermod. Hann knappt komma innanför dörren innan två lydnadstävlingar var anmälda och betalda. HJÄLP!

Känner mig aningen ambivalent inför detta. Visst ska det bli kul att tävla men jag kommer definitivt inte gå in ”med sikte på tian”. Hade en bild av att jag inte skulle anmäla till lydnadstävling förrän alla moment kändes klockrena. Nu känns det okej, men inte klockrent. Framförallt för att både matte och hund är rätt störningskänsliga och humörsvängiga och vår träning blir därefter väldigt ojämn. Men känner jag mig själv rätt har jag inte den motivationen och kunskapen för att få idel 10-poängare och jag orkar inte skjuta på tävlandet i väntan på bättre tider. Så.

Nu har vi ett tag på oss att råladda och se till att göra det bästa av situationen. Tävling är det som taggar mig mest och jag tror vi behöver träna på att tävla. Så om drygt en månad kan vi se fram emot en lite extra ordnad träning som vi betalat hundrafemtio kronor för :P

En liten check på hur vi ligger till just nu:

Platsliggning:

Vår stora akilleshäl. Beroende på hur träningen fortlöper bestämmer jag om vi avstår eller ej. Tävlar självklart inte om jag är osäker på om hon ligger still.

Mixa: Är lite osäker på vad förväntas. Byter gärna liggställning och leker fågelskådare. Är duktigare med mycket störning än när allt är lugnt och stilla.

Sanna: Har utvecklat en liten osäkerhet i hur jag ska lära Mixa detta. Men jag har några idéer som verkar fungera

Tandvisning:

Det går nog bra. Har lite planer hur vi ska rädda domare från kärleksbett..

Linförighet

Har vi knappt tränat, bara fritt följ..

Mixa: Har för det mesta helt okej position och bra kontakt. Tycker inte om när underlaget är blött, lerigt eller knöligt. Fröken vill ha koll på var hon sätter tassarna. Svansen är alltid i topp, ihärdigt viftande.

Sanna: På min allra första lydnadstävling med Tuva stod i protokollet på flera ställen: ”föraren drar åt höger”. Jag som ser mig själv som en vänstervriden människa – men tydligen inte i det här fallet. Har fortfarande sketasvårt att gå rakt och har dessutom svårt att släppa blicken från min svarta skönhet.

Läggande:

Toppen!

Inkallning:

Mixa: sitter fint nio gånger av tio. Det händer dock att trippar efter mig glatt och undrar vad vi ska hitta på här näst... Springer fortfort och tar ibland stöd av mattes ben eller knä eller mage för att kunna stanna.

Sanna: Jag har jobbat mentalt på att öka vår självsäkerhet. Tänker så mycket positiva tankar när jag går ifrån henne att jag liksom springstudsar fram. Ser aningen fånigt ut.

Ställande:

Bra!

Apportering:

Hittills greppar hon alltid efter apporten innan kommando på första försöket – men fixar det galant de nästkommande repetitionerna.  Borde inte vara något problem att få till alltså.

Hopp:

Det går nog bra – hon gör tvåans hopp superfint så nu ska vi kanske lägga mer fokus på ettans. Men är man agilityhund så är man – känns inte som något problem.