Grusa

Det borde finnas någon manual att följa till punkt och pricka i sådana här lägen. Att slippa tänka och sätta på autopiloten. Fast det är inte så livet fungerar. Och definitivt var det inte så C fungerande. En människa vi skrattat så med. Drömt om framtiden med. Diskuterat pojkvänner med och även någon gång bråkat med. En människa full av liv som vi älskade (älskar) så som den hon var. Sorgen fungerar på många sätt som mänskligheten - full av nyanser - fast nyanser på den nedre skalan. Såklart.

Jag har stunder då jag skjuter ifrån och försöker fokusera på det som måste göras.
Jag har stunder då jag inte kan ta in, inte kan förstå och frågar mig om det verkligen har hänt.
Och jag har stunder då jag är helt utom mig av sorg.



Hundarna är en stor ljusglimt just nu (ja, det är de ju alltid). Har varit uppe på klubben nästan varje dag den här veckan. Agilityträningen med Mixa går så jäkla bra. Konstigt nog nu bättre än någonsin. Beror såklart till största del på att vi tränat och nu fått några genombrott - men jag tror även det faktum att jag inte bryr mig lika mycket om hur det går har sin del. I och med att jag inte är lika noga med hur man bör träna och hur jag vill förmedla kunskap till Mixa lämnar jag större utrymme åt henne, som får bevisa att hon faktiskt kan. Hon imponerar på mig den lilla. Verkligen.


Och vännerna. Vi delar detta. Vi stöttar varandra - vi finns där. Det känns bra.


Sov gott hjärtat!

Det är stor sorg och saknad i Andersberg nu.

En av de finaste har lämnat oss. Det är så overkligt och obeskrivligt. Efter fyra års kamp somnade hon in. Hennes föräldrar och syskon var med henne.

Älskade vän. Vår kämpe, vår hjälte, vår idol.
Vi saknar dig så.