Älskade Tuva
Att skriva det här är inte lätt. Tuva lämnade oss igår. Livmoderinflammation. Märkte ingenting konstigt med henne under dagen. Hon var glad och gosig som vanligt. Precis innan jag skulle till jobbet sa Christian att hon inte såg ut att må bra. Kunde aldrig ana att det var så allvarligt. Hon verkade må lite illa, som om hon fått i sig något olämpligt. Jag bad Christian hålla koll på henne och gick till jobbet. Så en halvtimme senare ringde han när jag stod i kassan och sa att Jocke och Sussie (cheferna) var på väg för att lösa av mig och att han och mamma var på väg till distriktsveterinärerna. Tuva hade lagt sig på tomten och krampat.
Bjarne var på väg in till stan för att hämta Jissa och Mixa som vi gjort upp sedan tidigare eftersom att jag hade massor plugg och jobb i helgen, så han körde mig till valbo.
Där fick vi ta det svåraste beslutet någonsin. Tuva hade mycket ont, man misstänkte att livmodern redan spruckit. Alternativet att åka till Uppsala för inläggning fanns. Men det var väldigt tveksamt om hon skulle klara resan dit. Och skulle hon väl överleva resan och operationen skulle hon behöva ligga inlagd där utan oss länge. Chansen att kunna komma tillbaka till ett normalt liv efter ett sådant ingrepp var inte heller stor för Tuva i och med att hon redan var gammal och hade knölar på brösten och artros i benen och gått på rimadyl senaste året. Vi kunde inte med att utsätta henne för så mycket lidande så hon fick somna in.
Känns så fruktansvärt och overkligt. Vi har pratat om hur det ska gå för Tuva i vinter med artrosen när det blir halt och kallt ute - men kunde aldrig ana att hon skulle lämna oss så här fort och oförberett. Känns så märkligt vi inte fått några förvarningar på att något var fel. I förrgår kväll hade jag en extra lång gosstund med Tuva där jag tittade igenom henne och masserade hennes ben - utan att upptäcka något ovanligt.
Älskade, älskade Tuva.
Bjarne var på väg in till stan för att hämta Jissa och Mixa som vi gjort upp sedan tidigare eftersom att jag hade massor plugg och jobb i helgen, så han körde mig till valbo.
Där fick vi ta det svåraste beslutet någonsin. Tuva hade mycket ont, man misstänkte att livmodern redan spruckit. Alternativet att åka till Uppsala för inläggning fanns. Men det var väldigt tveksamt om hon skulle klara resan dit. Och skulle hon väl överleva resan och operationen skulle hon behöva ligga inlagd där utan oss länge. Chansen att kunna komma tillbaka till ett normalt liv efter ett sådant ingrepp var inte heller stor för Tuva i och med att hon redan var gammal och hade knölar på brösten och artros i benen och gått på rimadyl senaste året. Vi kunde inte med att utsätta henne för så mycket lidande så hon fick somna in.
Känns så fruktansvärt och overkligt. Vi har pratat om hur det ska gå för Tuva i vinter med artrosen när det blir halt och kallt ute - men kunde aldrig ana att hon skulle lämna oss så här fort och oförberett. Känns så märkligt vi inte fått några förvarningar på att något var fel. I förrgår kväll hade jag en extra lång gosstund med Tuva där jag tittade igenom henne och masserade hennes ben - utan att upptäcka något ovanligt.
Älskade, älskade Tuva.
Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Vinst i Hofors, vinst i sandviken, vinst i hopploppet på DM - med lopp som kändes så självklara. Full av självförtroende och agilityglädje liftade jag med Bjarnecoach till Eskilstuna för att än en gång bevisa vår briljans, skicklighet och vårt fina samspel. Sanna the proffshandler och Jissa the krigarprinsessa var redo att erövra nya jaktmarker.
Träningen under veckan hade bestått av släppövningar. Målet för tävlingsdagen var ett ordentligt drag och hindersug hos hunden och ingen jäkla håll-i-handen-handling hos matte. Agilitytrean var först ut. Tack vare sommarens hårdträning på banvandringar gick de åtta minuterna av hindermemorering och placeringsplanering lekande lätt.
Jag och Jissa var positiva, taggade och fokuserade då det var dags för start. Första halvan av banan gick om möjligt ännu bättre än planerat. Klockren start och härlig avståndsdirigering. Vi hade superkul och sprang som attan. Sprang snabbare än vinden. Alldels för fort för att ha en chans att hinna hitta slalomingången. Alldeles för fort för att komma ihåg att springa ner på balansbommen. 10 fel och en halvkass tid på grund av misskommunikation i slutet av loppet. Hoppsan.
Agilityloppen gick alltså inte riktigt som planerat. Påminde mig själv om att det ofta är dagens andra lopp som går bäst för oss. På så vis var det ju tur att agilityklassen gick först. Det är i hopp vi vill plocka cert. Nu hade vi alla förutsättningar för att få till något ruskigt bra. Hindersuget fanns där. Träningen under veckan hade gett resultat - draget och farten var trots allt kanon. Jag brukar alltid skärpa mig extra under sista loppet. Vi är bäst under press.
Hoppbanan var riktigt rolig. Bjarne sa att han knappt sett mig så fokuserad under banvandring. Jag hade full koll och rätt attityd. Visste precis hur jag skulle värma upp Jissa. Först en liten prommis med lite bus. Sen sitta hos Bjarne och titta på matte som lockade medan coach taggade. Två hundar till start och Jissa fick spurta till mig. Lite konster och sedan fokusering. Hopphinder ett och två passerades. Nummer tre var en tunnel och efter det en knixig utsväng till slalom. Varken matte eller hund hamnade som planerat efter tunneln och vi fick kämpa för att hitta rätt linje till slalom. Krigarprinsessan hittar rätt ingång men så bestämmer hon sig plötsligt för att det går fortare om man hoppar över några portar i mitten. Har aldrig hänt förr. The proffshandler tappar huvudet totalt. Katastrofen är ett faktum. Vi springer på - men åt olika håll och lyckas diska ut oss på tre vägringar.
Så kan det gå. Det är ju faktiskt detta som är charmen med agility. Jag lyckades få Jissa lägga i en till växel och en större portion självförtroende vilket som sagt (skrivet) var målet för tävlingen. Självständigheten och hindersuget var definitivt över förväntan. Nu gäller det "bara" för matte att anpassa handlingen efter hunden och inte vara så jäkla kaxig!
Vi laddar om till KM nästa vecka och Hudiksvall om det löser sig hur vi kommer dit.
I lördags ordade Gävle BK officiell klass 1 och jag var funkis. Roligast var så klart att Mixa fick busa massor med syrran Myrra. De var lika varandra - fast Myrra såg betydligt vuxnare ut. Hoppas vi ses mer i framtiden!
Träningen under veckan hade bestått av släppövningar. Målet för tävlingsdagen var ett ordentligt drag och hindersug hos hunden och ingen jäkla håll-i-handen-handling hos matte. Agilitytrean var först ut. Tack vare sommarens hårdträning på banvandringar gick de åtta minuterna av hindermemorering och placeringsplanering lekande lätt.
Jag och Jissa var positiva, taggade och fokuserade då det var dags för start. Första halvan av banan gick om möjligt ännu bättre än planerat. Klockren start och härlig avståndsdirigering. Vi hade superkul och sprang som attan. Sprang snabbare än vinden. Alldels för fort för att ha en chans att hinna hitta slalomingången. Alldeles för fort för att komma ihåg att springa ner på balansbommen. 10 fel och en halvkass tid på grund av misskommunikation i slutet av loppet. Hoppsan.
Agilityloppen gick alltså inte riktigt som planerat. Påminde mig själv om att det ofta är dagens andra lopp som går bäst för oss. På så vis var det ju tur att agilityklassen gick först. Det är i hopp vi vill plocka cert. Nu hade vi alla förutsättningar för att få till något ruskigt bra. Hindersuget fanns där. Träningen under veckan hade gett resultat - draget och farten var trots allt kanon. Jag brukar alltid skärpa mig extra under sista loppet. Vi är bäst under press.
Hoppbanan var riktigt rolig. Bjarne sa att han knappt sett mig så fokuserad under banvandring. Jag hade full koll och rätt attityd. Visste precis hur jag skulle värma upp Jissa. Först en liten prommis med lite bus. Sen sitta hos Bjarne och titta på matte som lockade medan coach taggade. Två hundar till start och Jissa fick spurta till mig. Lite konster och sedan fokusering. Hopphinder ett och två passerades. Nummer tre var en tunnel och efter det en knixig utsväng till slalom. Varken matte eller hund hamnade som planerat efter tunneln och vi fick kämpa för att hitta rätt linje till slalom. Krigarprinsessan hittar rätt ingång men så bestämmer hon sig plötsligt för att det går fortare om man hoppar över några portar i mitten. Har aldrig hänt förr. The proffshandler tappar huvudet totalt. Katastrofen är ett faktum. Vi springer på - men åt olika håll och lyckas diska ut oss på tre vägringar.
Så kan det gå. Det är ju faktiskt detta som är charmen med agility. Jag lyckades få Jissa lägga i en till växel och en större portion självförtroende vilket som sagt (skrivet) var målet för tävlingen. Självständigheten och hindersuget var definitivt över förväntan. Nu gäller det "bara" för matte att anpassa handlingen efter hunden och inte vara så jäkla kaxig!
Vi laddar om till KM nästa vecka och Hudiksvall om det löser sig hur vi kommer dit.
I lördags ordade Gävle BK officiell klass 1 och jag var funkis. Roligast var så klart att Mixa fick busa massor med syrran Myrra. De var lika varandra - fast Myrra såg betydligt vuxnare ut. Hoppas vi ses mer i framtiden!
