Grusa

Så har min 25-årsdag passerat. Och jag har också blivit moster till sötaste Stella. Har bara sett henne på kort ännu, men vill verkligen försöka få råd att åka ner och hälsa på snarast!

Är så nöjd med beslutet födelsedagsfira hemma på saft- och tårtanivå med de närmsta. Hade en mycket trevlig dag med trevliga hundar, gäster och presenter. Av Bjarne fick vi ett tredagars prova-på-vallnings-läger (weee!)och av mamma en privatkurs för Anna Hilding. Mamma hade bestämt tema på kursen – ”Gå fint i koppel”. Hihi. Kan verkligen behövas och jag har stort förtroende för Anna!

Bäst av allt var utan tvekan att jag fick fira med födelsedag med världens bästa Jissa. Det vågade nog ingen hoppas på i tisdags.

Jissa blev magsjuk i söndags (precis samma symtom som mammas Mina) och fick canicur och fasta i en dag. Det blev inte bättre och på tisdag morgon var hon riktig hängig och vi fick återigen besöka veterinär.  Akut livmoderinflammation. Prognosen såg inte bra ut alls – men den lilla krigarprinsessan fixade operationen och kunde hämtas hem vid 19. Tre timmar senare satt jag och mamma i bilen på väg till Ultuna med mycket febrig och medtagen sheltie. Vi fick stanna över natten med henne men var tvungna att säga ”hejdå, ses sen” på onsdags morgon. Fredag kväll hade jag mitt hjärta hos mig igen. Helt fantastisk. Denna vecka har varit så mycket pendlande mellan hopp och förtvivlan, sorg och lycka så jag känner mig totalt känslomässigt utmattad. Idag var vi in och tog nya blodvärden för att se att allt stabiliserat sig och veterinär Pelle bedömde Jissa som ”frisk som en nötkärna”. Nu kan min prinsessa varken få juvertumörer eller livmoderinflammation och jag hoppas innerligt att vi får friska, pigga år tillsammans.

Det är du och jag hjärtat!

Så har jag lyckats få till filmen från Mixas hopplopp i Rättvik. Hoppas att mitt bloggande i framtiden kan handla mer om träning och tävling och mindre om sjuka hundar. I morgon är också en tumhållardag. Det är mammas Mina som även hon måste operera bort juver. Jag har bestämt att allt ska gå toppen, att hon återhämtar sig fort och cancern drar dit pepparn växer.

Min friska fantastiska Black Beauty tävlingsdebuterar:

Det här har jag utsatt mina älsklingar för denna vecka:

Jissa:

• Lämnad ensam en hel dag hos veterinären pga. operation för att ta bort sista två juvren (mycket mindre smärtpåverkad denna gång iaf).
• Daglig baddning och pillande på operationssåret.
• Temptagning.
• Sprutat äcklig vätska i munnen två gånger om dagen.

Mixa:

• Helkroppsbad med två schamponeringar (!)
• Kloklippning (och tyvärr även jack i pulpan).
• Sovrumsinstängning (befogad tyckte jag – hon stal pizza).
• Medsläpning till veterinär för moraliskt stöd till mammas Mina (Jag tänkte visa att hon skulle få se att man kan var hos veterinären utan att bli misshandlad  - men jag vet inte om hon blev lugnare av det. Folk skrattade åt henne i väntrummet på väg ut då hon hade så bråttom att benen for åt alla håll).

Som pricken över I:t har stackars Mina fått rejäl magsjuk som kan smittas. Man har tagit salmonellaprov men inte fått svar än. Eftersom jag var hundvakt åt Mina två dagar i rad kan mina hundar vara smittobärare, vilket innebär att vi inte får umgås med andra hundar. Bjarne och Freia har flytt till husvagnen och vi kan inte följa med och heja på dem i länskampen i morgon :/ Vi kan inte heller leka med Carro och pojkarna och jag har ingen hundvakt eftersom alla har hund. SUCK.

Jissa kan inte gå långisar och Mixa har snällt fått ställa upp på kortare koppelpromenader. Har inte vågat lämna Jissa ensam längre stunder då hon är en jäkel på att komma åt såret trots tratt… Christian som lovade ta med Mixa ut i skogen blev också han magsjuk. SUCK!

De är lite söta mina vovvar. Jissa som får stå ut med allt möjligt just nu kommer trofast och tillitsfullt varje gång jag kallar på henne. Mixa däremot har inte förlåtit mig för mina stora svek (bad och kloklippning). Mixa bara tittar på mig under lugg (ja, hon kan verkligen titta under lugg trots den korta pälsen) när jag ropar. Tar jag fram klicker och godis och tränar med Jissa smyger hon sig fram försiktigt, men rör jag mig mot hundskåpet är hon borta illa kvickt igen.  Ja, jag känner mig inte särskilt poppis hos mina djur just nu..

Mer omtyckt var jag nog i måndags då jag bjöd på fika, lydnadsträning, skogsprommis och lek med sheltiepojkarna. Försöker berätta för dem att det kommer mer av den varan – men jag vet inte om de tror mig..

Mixas bakdel har aldrig fått så mycket uppmärksamhet som senaste veckan. Det borde, enligt mina beräkningar, vara hög tid för henne att löpa nu, och hade det startat förra veckan hade det varit femte (!) gången vi fått skjuta upp vår agilitydebut. Men! Ingen svullnad och inget blod – så i lördags morgon kunde vi hänga på Bjarne och Freia upp till Rättvik!

På lördagen var det bara klass två och tre så jag och Mixa agerade hejaklack och maskot. Mixa skötte sig exemplariskt! Hon gjorde allt som hon inte brukar gör på agilitytävlingar – gick fint i koppel, satt bredvid mig och tittade lugnt, hade fullt fokus på mig när vi tränade lydnad, hälsade fint på folk (förutom på Carro och Issa och andra som hon älskar lite för mycket) och låg tyst och fint i buren. Tror minsann att damen har växt på sig! Även inmätningen på lördagen visade att hon inte är så liten – blidde largehund.

Bjarne och Freia gjorde två mycket bra lopp. Det var debut för de i hopptrean och andra eller tredje gången de körde agilitytrean. Båda loppen såg superfina ut. Fokuserat och sansat och lyhört. OCH HON SATT I STARTEN! Tyvärr blev det disk i slutet i båda loppen – men jag tror husse var mycket nöjd med känslan och attityden. I går nollade de hopptrean med ett himla fint lopp som dock kostade lite tid i slalomen. Slalom mot tunnel är svårt tycker Freia så då tar hon det lugnt så hon verkligen kommer igenom rätt :P

Söndag eftermiddag var det vår tur – Och inga ben var brutna på vovven så det var bara att gå in och köra. Tror aldrig jag varit såhär nervös! I agilityloppet fick hon tillbaka höjdrädslan. Vi har ju inte kunnat träna balansen ordentligt sedan snön kom och jag tror hon glömt bort att hon faktiskt har lyckats bestiga mount everest flera gånger förut hemma på klubben. Balansen var tredje hindret och vi gjorde ett försök och sen hoppade vi över den. Gungan trodde hon nog var en till balansbom – för den ville hon inte heller upp på. Tips mot höjdrädsla mottages tacksamt!

Några minuter innan hopploppet fick hon ridhusdamm i nosen och hostade och frustade en massa. Jag fick panik och tänkte – ”Jaha- där kom det, vi fick i alla fall tävla ett lopp”. Men det gick över fort, och vi kunde starta.

I hopploppet fick vi en vägran vid en tunnel som jag trodde hon var helt låst på. Signalkänsliga Mixa såg att matte började röra sig åt andra hållet och vek av mot mig i sista sekund. Duktig hund! Därefter fick vi en rivning eftersom jag inte hann placera mig efter tunneln som jag planerat. För att sammanfatta vår debut:

• Under uppvärmningen hade Mixa ett lugn och en fokus på mig som jag inte trodde var möjligt för henne bredvid massa hundar och agilitybanan.
• Hon satt tryggare och bättre i starten än jag trodde hon skulle göra.
• Hon sög fantastiskt bra på hinden.
• Hon klarade hopphöjden fint (bara en rivning på två lopp) och gjorde (i mina ögon) två supersnygga slalom.
• Hon var lika snabb som jag trodde – men hennes huvud hänge med kroppen betydligt bättre än jag hade förväntat mig.
• Hon var helt fantastisk att köra – så kul!

Snacka om att vi fått blodad tand! Nu ska vi anmäla till fler hoppklasser och ta tag i mount everest (balansbommen) så fort hindren kommer upp på klubben igen. Dessutom håller jag alla tummar för fem storleksklasser. Tycker hopphöjden blir lite väl hög för henne i längden..

LYCKA!

Filmerna vill tyvärr inte hoppa in i datorn. Men förhoppningsvis kan jag fixa det till helgen.