Grusa

Denna helg har bjudit på 2 lydnadstävlingar med 2 nollade rutor och 2 andrapris

Är ärligt talat lite besviken trots att jag sa att jag bara skulle ta det som en träning – men nu var vi ju så nära. Vi har lång väg kvar innan vi kan tänka tanken på klass tre så egentligen är det inte alls bråttom med tvåan – men det hade suttit fint att få avsluta med ett förstapris innan vintern och Mixas parning.

 

Lördag: Skutskär.

Var på plats en timme innan samling för att Mixa skulle få skogsprommis och hinna landa i miljön. Tror att uppladdningen var toppen egentligen men jag hade inte räknat med att elithundarna skulle köra före oss (är ju lite oerfaren på det här med lydnadstävlingar och trodde att samlingen är precis innan platsliggning och de individuella starterna). Mixa hade himla trevligt fokus och fin attityd vid samlingen – men sedan tror jag att väntan blev lite för lång och hon blev lite pipig och rastlös. När vi skulle in på platsliggningen var jag så nervös så jag knappt kunde andas. Det var de längsta tre minuterna i mitt bakom stugan och två gånger var jag helt säker på att tävlingsledaren ropade mitt namn :P Tur att Mia var med och sa åt mig att stå kvar och andas! Mitt lilla hjärta låg toppenfint och jag tror inte hon var orolig alls.

 

När det var vår tur att gå in och köra programmet var det en som tränade agility på planen bredvid och Mixa var betydligt mer intresserad av det än av mig. Men väl inne hade karln slutat träna och Mixa var med i matchen igen. Men shit vad läskigt det är att tävla lydnad. Jag var stel som en pinne och Mixa blev så klart påverkad av detta. Stundtals kändes det toppen och stundtals tyckte jag inte Mixa var med alls. Hon var lite pipig och studsig och svajig – mycket mer tävlingsträning behövs. Läggande under gång nollade vi troligtvis pga att jag sa ligg med samma uttal på i:et som jag brukar säga på sitt. Rutan är jag egentligen toppennöjd med! Hon gjorde precis som jag försökt lära henne – full fart rakt ut mellan konerna och tvärnit på mitt ståkommando. Dock så tjuvstartade hon för första gången någonsin och när tävlinglearen sa ”kommendera” var Mixa redan halvvägs. Jag ropade fånigt nog ”rutan” medan jag tänkte typ: ”Oj vad ska jag göra nu? Ropa tillbaka snabbt som sjutton? Bara strunta i det och låta henne springa igenom då vi ändå är nollade vid tjuvstart? Ropa stå så hon i alla fall tror att lyckas?” Jag valde att ropa stå – men då hade hon redan hunnit förbi de bakre konerna. Man har inte så mycket betänketid med den lilla svarta. Vi nollade momentet och efter tävlingen såg jag att domaren bara skrivit ”utanför”.  Jag frågade henne om vi hade fått poäng om jag stannat henne i rutan och fick svaret att hon inte ens hade märkt att Mixa tjuvade. Haha – hade jag haft is i magen och kört på hade vi haft förstapris. Om inte om hade varit liksom.

 

Våra betyg lördag (med domarens kommentar):

Platsliggande:                     10

Fritt följ:                             8,5 (Glad, lite ojämn språng)

Läggande:                           0 (Intar fel pos, sätter sig)

Inkallning med ställande:   8,5 (Tar steg, sne avslut)

Sändande med ställande:   0 (Utanför)

Apportering:                       10

Fritt hopp över hinder:       7 (Skall båda hopp)

Fjärrdirigering:                    10 (snyggt!)

Helhetsintryck:                   9

Summa                                145,5

Film

 

 

Söndag: Sandviken

Så var det söndag och inte lika nervöst. Jag trodde verkligen att vi skulle fixa ett förstapris idag! Platsliggning kändes bra fram till vi stod gömda och två av deltagarna började prata. Hussen till rottisen som låg bredvid Mixa sa något i stil med: Detta är så nervöst för man kan inte påverka själv. Min hund är en sån där mobbare som kan utse ett offer han bara ska på och bråka med. Var inte kul för hundrädda Sanna att höra!  Som tur var låg alla hund fint.

 

När det så var vår tur kändes Mixa superfin fram till vi kom in på plan och spökplumpen går med nosen i backen under halva fritt följ och läggande. Tydligen superspännande dofter. Att det fanns risk för pip och skall var jag beredd på, men inte nosandet. Jag blev både nervös och lite irriterad, och stackars Mixa blev pipig och mer varvad. Rutan hade hon ingen koll på alls idag och jag försökte förgäves att få henne att hitta rätt.

 

Våra betyg söndag (med domarens kommentar):

Platsliggande:                     10

Fritt följ:                             8,5 (Nosar, tränger vä, hoppar mot föraren)

Läggande:                           8 (Nosar, segt ner 2 steg)

Inkallning med ställande:   9 (Skäller på föraren)

Sändande med ställande:   0 (Sänder om 3ggr, springer runt, 4 kommandon)

Apportering:                       9 (Hoppar) min kommentar – supersött glädjeskutt :-)

Fritt hopp över hinder:       8 (Skäller 2 ggr)

Fjärrdirigering:                    9 (Ett litet skall/pip)

Helhetsintryck:                   8 Domaren sa: Hon var ju pigg och glad i alla fall :P

Summa:                               151,5

Film

Helgens mest positiva:

• Fick lovord av lördagens domare, hon gillade verkligen oss =)
• Mixa är en kämpe och försöker alltid göra rätt trots att hon inte är hel bekväm med tävlingssituationen än.
• Min strategi för träningen av platsliggning gav utdelning, trygg och fin hund och full pott!
• Jag varken svimmade eller kissade på mig.

 

Helgens mest negativa:

• Rutorna – som vi jobbat så med!
• Att det inte kändes så toppen och att jag vet att vi kan bättre. Vi behöver mer tävlingsträning!
• Pipandet. Detta har vi inte haft problem med förut. Tror att jag skruvade upp intensiteten för mycket där i somras när jag tränade sällan och mest fartiga moment med kampbelöning.

 

Nu hade gamla Sanna säkert gått tillbaka till den gamla ostrukturerade blajträningen när vi inte har någon tävling inplanerad. Men inte denna gång. Tänker ligga i och rikta fokus ännu mer mot positiva målbilder och lugn och trygghet i momenten. Lydnad är trots allt himla kul!

Är så glad att jag har världens allra bästa träningskompisar i Anna och Yvonne. Får så mycket hjälp och inspiration av de två att det vore sjutton om vi inte får bitarna att falla på plats snart.

Dum fråga, jag vet precis hur jag tänkte:

”Jag vill tävla innan Mixa ska paras och jag måste anmäla mig på tävling för att träna ordentligt. Mixa är snabblärd och motiverad så det är klart hon lär sig tre nya moment plus platsliggning med dold förare på en månad”

 

Vad jag däremot inte tänkte på:

Mixa lär sig fort, men jag måste hinna lära mig att förklara för henne också. Då kan jag inte belöna halvdanna försök och förvänta mig att det ska funka. Dessutom handlar det inte bara om att lära in nya moment – det handlar om kommenderingsträning, uthållighetsträning och störningsträning också. Det pysslade vi med seriöst i maj, och knappt något alls under sommaren.

 

Momenten som funkar bra nu är:

• Platsliggning.
• Läggande under gång.
• Apportering.
• Fjärr (om inte den som står bakom låter för mycket)

 

Momenten som behöver en hel del finslipning:

• Fritt följ - klantsanna har belönat sneda sättanden och nu tar hon ett halvt steg framåt i varje halt, särskilt högersvängarna.

• Rutan - Där har vi fått till allt tok man kan få till tror jag. Sötast är när mixa provar kaninstuds över konerna

• Inkallning med ställande - Trippandet kommer vid långa avstånd

• Hoppet - vid tillbakahoppet är det roligt att skälla hysteriskt, eller roligt och roligt tror hon är osäker och tycker att momentet borde vara slut vid sättandet.

 

Komihåglapp till mig fram till tävlingen:

 

 

Komihåglapp inför kommande träningar och tävlingar:

 

 

I måndags låg Mixa och Grym platsliggning på Konsums parkering. Ganska kort tid och bara drygt fem meters avstånd. Ett uppmuntrande ”bra” från mig när hon visade en trevlig och avslappnad känsla. Inga problem. Jag upplevde henne som lugn och trygg, hon la sig först på sniskan med höften och sedan ner med hakan i väntaposition. I går kväll fick hon ligga på skolgården bredvid Lipz och jag och Yvonne gömde oss bakom ett plank ca 20 (?) meter. Drygt två minuter stilla, tyst och fint. Efter ca 30 sek hörde vi några fjortisar gräla på varandra en bit därifrån och jag hann bli rädd att Mixa skulle bli osäker och komma efter mig. Men inte. Jag såg genom planket hur hon lyssnade, la öronen bakåt och slickade sig om munnen. Sen såg det ut som att hon själv bestämde sig för att det där inte var något att bry sig om. Jippie!

 

I inkallning med ställandet har vi tappat den fina tvärniten och fått in lite tripp. Diskuterade med bästa Anna och har efter det utökat verktygslådan med nya lekar vi gör under promenaderna. I går tittade Yvonne på våra olika tillvägagångssätt och hon tyckte att Mixa verkligen tänkte tvärnit. Toppen. Vi tränar med koppel på: Jag backar, kommenderar stå och fortsätter gå så det blir ett lätt drag i kopplet vilket innebär att Mixa måste anstränga sig extra för att stå kvar stadigt. Vi springer i full fart mot stenar: Jag kommenderar stå när hon är i luften och Mixa måste anstränga sig för att inte halka av. Vi tränar i nedförsbackar på än så länge kort avstånd. Vi har också tagit in lite akrobatik i leken – upp på bakbenen och ett ståkommando innan landning. I går kväll vågade jag testa på lite längre avstånd – fast då med ett litet dk – en liten viftning med ena handen (inget fejkkast, utan en snabb och liten handryck). Två lyckade och en med tripp. Har också under ett tag tagit bort belöning bakom hund, inkallning som belöning och kastad belöning. Går fram och ger korvbit – utmanar lite med ryckiga rörelser och belönar kvarstående.

 

Vi har alltså en hel del att pyssla med, och jag tror att både jag och Mixa tycker det är som kuligast när vi kan variera övningarna. Många vägar bär till Rom och nu har vi flera lekar med samma mål: Full fart – tvärnit – kvarstående med alla fyra tassar stadigt i marken.

 

Det är inte lätt – men himla kul med lydnadsträning.

Jag har fått tillbaka all lydnadsmotivation nu, med råge. Vi tränar och tränar och tränar inför start i lydnadsklass två. Själva momentinlärningen går bra. Mixa är klurig och en fröjd att träna med. Finslipningen för fria följet skulle gå bättre om inte matte går i gång så på att belöna. En korvslant hit och en korvslant dit till en hund när denna slinter hit eller dit. Måste bli bättre på att bara belöna toppenposition. Mixa behöver tydliga ramar och mår bäst när belöningskriteriet är klart och tydligt. Och det är det inte om jag ibland belönar sneda sättanden bara för att hon är söt.

 

Platsliggningen går för det mesta riktigt bra. Drygt 3 min med mig gömd och 5 min med mig synlig fast på långt avstånd ligger Mixa lugnt och fint och tryggt trots diverse störningar. MEN. Och detta är ett stort men. Hon vill inte ligga plats bredvid andra hundar. Hon ser verkligen himla bekymmersam ut och har senaste veckan smugit mot mig flera gånger när jag försökt lägga plats ihop med andra. Det går bra när andra hundar är i närheten, men inte liggande på rad. Lipz är den enda hon på senaste tiden kunnat ligga bredvid utan att se besvärad ut. Supertrist! Får backa bandet rejält i träningen här…

 

Vår andra akilleshäl är kommendering. När vi blir kommenderade blir antagligast jag annorlunda och stelare och Mixa blir pipig och varvad. Övriga störningar av diverse slag bekommer oss mindre och mindre, men visst finns det att jobba vidare på även där.

 

Alltså: vi är grymma på lydnad så länge vi inte behöver göra det tävlingsmässigt :P  I onsdags fick vi i alla fall störningsträna rejält. Jag och Yvonne hade kul på stortorget. Här hade Mixa himla trevlig attityd. Inget pip alls – bara viftande svans!

Min stora kärlek. Min bästa vän. Min fantastiska tävlings- och träningskompis.

En hundkamrat sa till mig: "Jissa var en såndär speciell hund. En hund som kunde titta på en, inte bara i ögonen, utan rakt in i själen." Precis så. Fast jag kan inte använda ordet var än. För mig är du. Det bästa som hänt mig.

Jag är så tacksam för att mamma köpte dig till mig. Och för att Pirkko och Marita lät mig få dig, trots att de hade planerat att behålla tiken i den kullen.

Och jag är så tacksam över lilla spökplumpen, söta, älskade Mixa som finns vid min sida och ser till att vi aktiverar oss.

Älskade, älskade hund!






Det fanns inget hopp, det fanns inget att göra - sjukdomsförloppet kunde gå mycket fort och vara mycket smärtsamt. Jag kunde inte vänta några dagar (eventuellt vecka) på att du skulle börja lida.
Du betyder allt för mig.

Smedjebacken var en himla trevlig tävling på alla sätt och det var här jag märkte att vi började hitta varandra på banan. Jag hade en himla trevlig och trygg känsla och mixa var fokuserad med ett bra driv. Kul för oss att börja komma runt och kunna jämföra tiderna och se om de kan stå sig i konkurrensen. Före start måste jag erkänna att det var mindre kul. Mixa var så himla gasad och tyckte det var viktigt att alla individer runt alla tre banorna skulle höra hur gärna hon ville springa. De där hemska ljuden hon lyckas få till stressar mig massor, och när jag blir stressad låter Mixa mer.. Jaja, det där med fokus under uppvärmningen får vi jobba mer på.

 

Nedan är vårt pinnlopp. Tycker det mesta kändes bra här. Hon höll på att fara av gungan, men redde upp situationen. När vi fortfarande var felfria vid balanshindren fegade jag och tog det jättelugnt över för att Mixas hjärna skulle hinna med kroppen. Man får safea i klass 1 : )

 

 

 

 

Hopploppet dag ett rev Mixa första hindret. Är nöjd att hon fixade bakombytet i slalomet, för det har varit svårt på tidigare tävlingar. I slutet glömde jag ropa på henne i tunneln så hon var först på väg åt fel håll.

 

 

 

I agilityloppet andra dagen fick vi återigen en rivning i starten och sen ett mycket tveksamt kontaktfält på balansen. Hopploppet den dagen vill jag bara glömma – stackars hund fik dras med en riktigt klantig och otydlig matte som två gånger drog henne av linjen och från det hopp hon (alldeles korrekt) var på väg att ta.

 

 

Det vi satsar mest på just nu är utmaningar i slalom och på balanshinder. Mixa är duktig och mitt jobb är att successivt utmana mer och öka graden störningar, fast med bibehållen trygghet och glädje.

Medan ”alla andra” är i Bollnäs och tävlar spenderar jag min tid på Time i Andersberg. Har betat av kväll (16-22.20) nr sex av nio och sen är jag ledig i en dag. I vanliga fall gillar jag att jobba kväll – det ger mer pengar och det är lättare med hundvakt – dock är man själv i butiken vilket inte är så kul om något börjar strula. Nu två kvällar i rad har allt strulat. I fredags (den 13e!) la vågen av – den som vi väger frukt och lösgodis på. Jag lekte elektriker och följde varje sladd jag kunde hitta, men allt var som de skulle. Ringde mina två jobbarkompisar – men de hade ingen aning. Ringde chefen (som var på semester på Åland) och fick inget svar. Ringde numret som stod på vågen – men han som svarade sa – ”nädu lilla gumman, jag slutade sälja vågar för tre år sedan”. Allt annat var som det skulle - trodde jag.  När jag skulle sälja kulglass märkte jag att glassen var lite mjuk och det var alltså en propp som hade gått. När detta var åtgärdat var jag himla kissnödig och när det var tomt i butiken sprang jag bak på lagret för att gå på toa (jag springer och knäpper upp byxorna samtidigt) – när jag lyfter på toalocket ser jag att det är stopp! Christian som hade städat toaletten skinande ren hade använt sig av hushållspapper som han helt sonika pulat ner i toalettstolen.

 

Lördagskvällen var inte heller kul. Natten mellan fredag och lördag hade huvudproppen gått (det är kulglasskylen som är boven i dramat) så Tanja hade fullt upp med att gå igenom och byta ut kylvaror som blivit dåliga av värmen, vilket innebär att även jag hade massor att fixa på kvällspasset. I och med elfelet kunde vi bara ta emot Visakort eller kontanter och det gick inte att sälja några påfyllnader till mobilen. Streckkodläsaren la av varannan minut, så för att kunna dra in varor fick jag dra ut och in sladden först.

 

En sådan kväll har jag svårt att känna sympati för kunder som antingen blir arga på mig eller ser ut som att de fått ett dödsfallbesked för att jag inte kan sälja påfyllnad till deras Comviqkonto. Den ledsna minen ser ut ungefär som på de vovvar som blir hotade med en hoppinne för rivning. Eller som hos de hundar som med svansen mellan benen blir avdragna av banan och instoppade i en bur efter att de följt mattes eller husset kassa handling till en disk. Jag hoppas att Mixa aldrig ska behöva titta så på mig. Jag vill att Mixa ska känna att vi är bäst i världen tillsammans. Oavsett om jag visat henne till en disk eller en nolla.  Är jag hundra på att jag både tränat och visat rätt, men Mixa är för het för att fokusera ordentligt kan jag be henne lägga sig ner för att samla sig. Men det försöker jag göra med en trevlig ton. För jag vet att mitt hjärta alltid gör så bra hon bara kan för vårt team på tävlingsbanan.

 

De besvikna, ledsna och frustrerade kunder som inte kan tanka mobilen på Time kan välja att ta en 10-minuters promenad till OK för att få sitt refillkort. Våra hundar har inte samma möjligheter att välja. Vi lär dem att älska oss och att lita på att vi har rätt. Vi lär dem att älska agility i full fart och förväntar oss att de presterar max. Vi är inte mer än människor och kan såklart både träna fel och visa fel. När tävlingsdjävulen tar tag i mig kan jag bli superfrustrerad för ett rivet hinder. Men om jag tar ut min frustration på Mixa hoppas jag att mina träningskompisar ber mig dunka pannan i en betongvägg i stället...

 

Nu har jag och spökplumpen varit ute på en hel del agilitytävlingar, och det är väl hög tid för en liten rapport? Jag skulle vilja dela upp våra tävlingsprestationer som före och efter lagtävlingarna i Bollnäs i juli. Vår debut gjorde vi i Rättvik i mars och efter det har vi fram till Bollnäs tävlat individuellt i (i kronologisk ordning) Södertälje, Gävle, Olandstrakten, Dala-Floda och Hofors. Under denna första halva av 2010 sprang vi 14 lopp och diskade oss i 11 av dem. Vi hade ett lopp med 10 fel och två med 5 fel, varav ett av 5-felloppen gav rosett. Efter Bollnäs har vi varit och tävlat i Smedjebacken, Skutskär och Dala-Floda. Där har vi sammanlagt sprungit 13 lopp - tre diskar, sex med 5 fel, tre med 10 fel och en nolla (och pinne!) Det tar sig sa… ja, vem säger så? Polisen? Räven? Hursom – det går framåt! Och trots att det känns lite surt med massa 5fel-lopp är jag så glad över hur kul det är att köra agility med Mixa!

 

Före Bollnäs:

De första två tävlingarna spökade spökplumpens höjdrädsla i agilityklasserna. Detta gick över rätt fort och nu tycker hon att balanshindrena är riktigt häftiga. Förövrigt har våra lopp före Bollnästävlingarna varit härliga och fartiga men fullkomligt hysteriska. Jag var livrädd och Mixa övertaggad. Diskarna berodde nog framförallt på vägringar. Mixa var för varvad för att kunna söka linjer och för känslig för att fixa bakombyten.  Jag för passiv för att kunna hjälpa henne tillräckligt. Tror inte vi gjorde ett enda lopp där Mixa inte bjöd på hysteriskt skällande och snurrande framför ett hinder. Visst hade vi bitvis riktigt fina partier i banorna, men ingen av oss fixade att hålla ihop ett helt lopp.

 

Lagtävlingarna i Bollnäs:

Två onsdagskvällar i rad var vi till Bollnäs med världens bästa lag (kanske inte resultatmässigt då :P) och körde tre lopp per kväll. Här började vi jämna ut diskarna, vi kom runt i hälften av loppen. Trots att vi fortfarande hade lite problem med släpp och vägringar kände jag att det inte längre var omöjligt att komma runt. Och vilken kick det var att köra lag.

 

Efter Bollnäs:

Så åkte vi till Smedjebacken och Fagerstas jättetävling. Första loppet första dagen satte vi vår första nolla och fick vår första pinne! Jag fegade lite på balansen, som var typ tredje sista hindret, och bromsade henne tidigt och det var så härligt att gå i mål felfria. Bästa hunden (eller i alla fall fjärde bästa i det loppet, och såklart bäst för mig)! Sen ökade mixas vilja att köra ytterligare ett snäpp och när hon är riktigt het vill hon ligga i starten. Jag försökte få henne att sätta sig, men så fort jag vände ryggen till låg hon. De två nästkommande loppen var med liggande start, vilket resulterade i rivning av första hindret, men förövrigt felfria och supertider. I Dala-floda nu i helgen uppkom en ny tokighet – tre lopp i rad gick Mixa ur sista porten i slalom. Den gemensamma nämnare jag kan se är att i alla tre loppen fanns inget hinder rakt fram efter slalom, utan hon skulle svänga in i banan mot mig. Detta ska såklart tränas på!

 

Jag tyckte det var himla kul att tävla med Mixa i början av säsongen, men shit vad det går nu - och vad kul det är att bitarna börjar falla på plats.  Lilla, rara spökplump villvillvill och hon gör alltid sitt bästa. Lyhörd och mjuk och är taggad och pinnar på så fort hon kan.

Lördag morgon och Bjarne, Ida och Freia drog iväg till Knivsta och agilitytävlingar medan jag och Mixa återigen skulle prova lyckan på lydnadstävling. Sandvikens BK var arrangörer och jag fick mamma med mig som körde bilen, stöttade och filmade.

 

Jag var nervös nu med, men faktiskt inte lika mycket som under debuten. Platsliggning och tandvisning gick finfint – 10or på båda. Vi startade sedan som nummer fem. Det var strålande sol och blåste kraftigt så när jag kom in på planen trodde jag varken att jag skulle se eller höra tävlingsledaren, och jag bekymrade mig nog mer för det än hur själva programmet skulle fungera.

 

Mixa var återigen mycket ofokuserad under första delen av linförigheten, men denna gång redde hon upp det rätt fort tycker jag. Dock ser jag på filmen att hon hade svårare att hålla ögonkontakt då vi gick mot solen –något att träna på! Läggande och inkallning gick bra: 9:or på båda.

 

Så var det dags för momentet ställande under gång. De gånger jag tränat det sedan torsdagen hade vi haft vi hundra procent lyckanden. Jag var taggad men lugn och gick i det tempo jag brukar göra och sa ”stå” så tyst och mjukt som jag brukar göra. I ögonvrån såg jag hur mixa tvärnitar i ett supersnyggt ställande. Yippie! När tävlingsledaren tyckt att jag hade gått klart vände jag mig om – och såg en svart liten spökplump ligga ner....

 

Jag tappade nog fokus en aning till apporteringen. Och apporten var mycket större än Mixa är van vid. Fick ge dubbelkommande och när hon tog den höll gullhjärtat på att tappa den. Det står neddrag för tugg i protokollet – hennes huvud gled mot marken direkt när hon tog apporten, men duktig tjej redde upp det , tog omtag och lyfte blicken!

 

Hoppet gjorde hon snyggare än hon brukar göra. Satt henne rätt nära denna gång och det fungerade. Inga skall och hon fick lättare att hitta position.

 

Måste erkänna att jag var rätt besviken efter tävlingen. Att ställandet, som hon kan så himla bra, än en gång skulle sätta käppar i hjulet. MEN. Vid prisutdelningen visade sig att vi kom på andra plats och fick förstapris! Blev så glad att jag fick tårar i ögonen =)Förstod ingenting när de läste upp treorna (de var två stycken) och att vi inte var en av dem. Trodde ett tag att de tappat bort mig – men icke då- hundrasextiosexochenhalv poäng . Det visade sig att vi hade fått en femma på ställandet eftersom hon stod först.

 

Poängen:

Platsliggning:   10

Tandvisning     10

Linförighet:      8

Läggande:        9

Inkallning:        9

Ställande:         5

Apport:             6

Hopp:                 10

Helhet:              8,5

 

 

 

Inga pip eller skall alls under momenten. Hon skällde till någon gång bara när jag berömde henne (bara sött). Får hoppas att ljuden under Gävletävlingen var en engångsföreteelse.

Det var faktiskt flera kända och okända människor som kom fram till oss och berömde oss för att det såg så trevligt ut. Snacka om stolt matte!

 

Nu är det dags att på allvar träna in tvåans moment. Tänkte först att jag ville ta ett LP. Ärligt talat beror det nog på att tävlingsmänniskan i mig vill att vi ska få högre poäng (jag vet ju att vi kan) innan vi lämnar ettan. Dock har Pia rätt i att det inte är värt att riskera ettans platsliggningar. Nu har vi haft turen att alla hundar legat fint båda våra tävlingar, men det hör ju knappt till vanligheten vad jag förstått.  Dessutom ska det bli skönt att slippa navelsträngen på fria följet och kul att träna rutan. Och i tvåan slipper vi ställande :P

Jag trodde att jag skulle bli nervös – men inte så nervös! Det svartnade framför ögonen under platsliggningen och jag hann tänka ”undrar om hon ligger kvar om jag svimmar?” Jag svimmade inte och Mixa låg så fint och fixade även tandvisningen galant.

 

När det åter igen var dags att äntra planen fick jag först ingen kontakt med Mixa alls. Hon var på Pluto. Första delen av fria följet gick Mixa vanlig koppelpromenad med matte och hade glömt allt vad linförighet hette.  Jag blev plötsligt av okänd anledning (nerver?) väldigt barsk i mina kommandon. Jag som brukar låta så glad på rösten! Mixa blev osäker och undrade vad jag höll på med. Mixa blev lite pipig och stissig – och jag min dumma nöt ännu barskare. Tog i som attan under ställande under gång vilket resulterade i att stackars hunden slängde sig ner. När jag skulle gå tillbaka till henne fick jag en liten utskällning. Det förtjänade jag verkligen.

 

Det kändes inte så bra när vi gick av planen – jag tyckte inte det verkade på Mixa som hon hade kul alls. Snälla människor runt omkring sa att det såg mycket trevligare ut än vad jag trodde – och att jag måste förstå att lydnad inte är agility ;)

När jag tittar på filmen ser jag dock att svansen var topp och hon var nog inte så osäker som jag trodde. Mest mycket hetare än vad hon brukar vara.

 

Mixa gjorde helt klart sitt bästa under förutsättningarna. Hennes första tävling, och det var ju tio år sedan jag tävlade med Tuva. Nu ska mixas matte ta tag i tävlingspsykologin. Jag som skrivit skolarbeten i ämnet och peppat andra nervösa stackare en massa. Dags att leta fram mina gamla arbeten och böcker inspireras! Nu ska vi jobba med målbilder, visualisering och massormassor positivt tänkande!

 

Jättegrattis till träningskompisen Yvonne med Lipz som satt tia på tia och kammade hem 190 poäng! Barbro och Neddus gjorde också ett himla fint program och fick 175 poäng. Grattis till er!

 

Betygen:

Platsliggande    10

Tandvisning      10

Linförighet        7 (snällt tycker jag)

Läggande         8 (neddrag för pip)

Inkallande        10

Ställande          0

Apportering      10

Hopp                8 (neddrag för skall)

Helhet              7 (neddrag för pip och att jag gick för sakta)

Summa 147. Hade alltså räckt med en femma på ställande för förstapris. Surt sa räven.

 

 

 

Bestämde mig hastigt och lustigt igår kväll för att haka på mina klasskompisar till kåren i går kväll. När jag vaknade på morgonen hade jag fått flera sms, varav ett från mamma:

”Har du tittat ut? Det är ljuvligt vårväder!! :) Puss”.

 

Det är humor på hög nivå det. Hann börja planera hur jag skulle ta mig till klubben nu när jag inte kunde köra bil. Skulle jag promenera eller börja leta efter någon träningskompis som kunde hämta upp oss? Ångrade nästan utgången för det fanns ju så mycket jag ville träna på. Platsliggning, fritt följ och kontaktfält hann jag bestämma mig för att vi skulle fokusera på. Huvudvärk och illamående fanns inte i min värld. Bara sol och gröna gräsmattor och härlig hundträning. Studsade upp ur sängen (ja eller rullade), drog på mig morgonrocken och gick fram till fönstret – förberedde mig på att bli bländad och vinklade upp persiennerna. Jotack. Bländad blev jag. Snö, snö, snö och snö. Har kommit hur mycket snö som helst under natten. Ungefär som när man är riktigt förkyld och inte kan förstå hur det kan få plats så mycket snor i en näsa. Snacka om antiklimax.

 

Nu har jag ätit frukost och tjatat ut hundarna på tomten så jag ska slippa ta mig ut. Har dessutom ringt mamma och meddelat att det inte är första april idag. Tur för min mamma att hon vanligtvis är snäll och söt och kan vara rätt rolig ibland :P

 

Fick ju i alla fall nära mig något nytt om mig själv. Jag förstår inte ironi när jag är nyvaken och bakis.

Idag har jag haft en supertrevlig tretimmarsdejt med Carro och sheltiepojkarna. Skogsprommis, fika och lydnadsträning stod på schemat. Mixa och Pondus låg plats – ivrigt påhejade av Bilbo och Jissa. Sen kommenderade Carro mig och Mixa genom fritt följ, läggande, inkallning, och ställande. Detta var första gången för oss med tävlingsledare och ingen belöning förrän efter sista momentet samtidigt. Mixa var så fantastiskt duktig och att jag drabbades av en släng övermod. Hann knappt komma innanför dörren innan två lydnadstävlingar var anmälda och betalda. HJÄLP!

 

Känner mig aningen ambivalent inför detta. Visst ska det bli kul att tävla men jag kommer definitivt inte gå in ”med sikte på tian”. Hade en bild av att jag inte skulle anmäla till lydnadstävling förrän alla moment kändes klockrena. Nu känns det okej, men inte klockrent. Framförallt för att både matte och hund är rätt störningskänsliga och humörsvängiga och vår träning blir därefter väldigt ojämn. Men känner jag mig själv rätt har jag inte den motivationen och kunskapen för att få idel 10-poängare och jag orkar inte skjuta på tävlandet i väntan på bättre tider. Så.

 

Nu har vi ett tag på oss att råladda och se till att göra det bästa av situationen. Tävling är det som taggar mig mest och jag tror vi behöver träna på att tävla. Så om drygt en månad kan vi se fram emot en lite extra ordnad träning som vi betalat hundrafemtio kronor för :P

 

En liten check på hur vi ligger till just nu:

 

Platsliggning:

Vår stora akilleshäl. Beroende på hur träningen fortlöper bestämmer jag om vi avstår eller ej. Tävlar självklart inte om jag är osäker på om hon ligger still.

Mixa: Är lite osäker på vad förväntas. Byter gärna liggställning och leker fågelskådare. Är duktigare med mycket störning än när allt är lugnt och stilla.

Sanna: Har utvecklat en liten osäkerhet i hur jag ska lära Mixa detta. Men jag har några idéer som verkar fungera

 

Tandvisning:

Det går nog bra. Har lite planer hur vi ska rädda domare från kärleksbett..

 

Linförighet

Har vi knappt tränat, bara fritt följ..

Mixa: Har för det mesta helt okej position och bra kontakt. Tycker inte om när underlaget är blött, lerigt eller knöligt. Fröken vill ha koll på var hon sätter tassarna. Svansen är alltid i topp, ihärdigt viftande.

Sanna: På min allra första lydnadstävling med Tuva stod i protokollet på flera ställen: ”föraren drar åt höger”. Jag som ser mig själv som en vänstervriden människa – men tydligen inte i det här fallet. Har fortfarande sketasvårt att gå rakt och har dessutom svårt att släppa blicken från min svarta skönhet.

 

Läggande:

Toppen!

 

Inkallning:

Mixa: sitter fint nio gånger av tio. Det händer dock att trippar efter mig glatt och undrar vad vi ska hitta på här näst... Springer fortfort och tar ibland stöd av mattes ben eller knä eller mage för att kunna stanna.

Sanna: Jag har jobbat mentalt på att öka vår självsäkerhet. Tänker så mycket positiva tankar när jag går ifrån henne att jag liksom springstudsar fram. Ser aningen fånigt ut.

 

Ställande:

Bra!

 

Apportering:

Hittills greppar hon alltid efter apporten innan kommando på första försöket – men fixar det galant de nästkommande repetitionerna.  Borde inte vara något problem att få till alltså.

 

Hopp:

Det går nog bra – hon gör tvåans hopp superfint så nu ska vi kanske lägga mer fokus på ettans. Men är man agilityhund så är man – känns inte som något problem.

Så har min 25-årsdag passerat. Och jag har också blivit moster till sötaste Stella. Har bara sett henne på kort ännu, men vill verkligen försöka få råd att åka ner och hälsa på snarast!

 

Är så nöjd med beslutet födelsedagsfira hemma på saft- och tårtanivå med de närmsta. Hade en mycket trevlig dag med trevliga hundar, gäster och presenter. Av Bjarne fick vi ett tredagars prova-på-vallnings-läger (weee!)och av mamma en privatkurs för Anna Hilding. Mamma hade bestämt tema på kursen – ”Gå fint i koppel”. Hihi. Kan verkligen behövas och jag har stort förtroende för Anna!

 

Bäst av allt var utan tvekan att jag fick fira med födelsedag med världens bästa Jissa. Det vågade nog ingen hoppas på i tisdags.

Jissa blev magsjuk i söndags (precis samma symtom som mammas Mina) och fick canicur och fasta i en dag. Det blev inte bättre och på tisdag morgon var hon riktig hängig och vi fick återigen besöka veterinär.  Akut livmoderinflammation. Prognosen såg inte bra ut alls – men den lilla krigarprinsessan fixade operationen och kunde hämtas hem vid 19. Tre timmar senare satt jag och mamma i bilen på väg till Ultuna med mycket febrig och medtagen sheltie. Vi fick stanna över natten med henne men var tvungna att säga ”hejdå, ses sen” på onsdags morgon. Fredag kväll hade jag mitt hjärta hos mig igen. Helt fantastisk. Denna vecka har varit så mycket pendlande mellan hopp och förtvivlan, sorg och lycka så jag känner mig totalt känslomässigt utmattad. Idag var vi in och tog nya blodvärden för att se att allt stabiliserat sig och veterinär Pelle bedömde Jissa som ”frisk som en nötkärna”. Nu kan min prinsessa varken få juvertumörer eller livmoderinflammation och jag hoppas innerligt att vi får friska, pigga år tillsammans.

 

Det är du och jag hjärtat!

 

Så har jag lyckats få till filmen från Mixas hopplopp i Rättvik. Hoppas att mitt bloggande i framtiden kan handla mer om träning och tävling och mindre om sjuka hundar. I morgon är också en tumhållardag. Det är mammas Mina som även hon måste operera bort juver. Jag har bestämt att allt ska gå toppen, att hon återhämtar sig fort och cancern drar dit pepparn växer.

 

 

Min friska fantastiska Black Beauty tävlingsdebuterar:

Det här har jag utsatt mina älsklingar för denna vecka:

Jissa:

• Lämnad ensam en hel dag hos veterinären pga. operation för att ta bort sista två juvren (mycket mindre smärtpåverkad denna gång iaf).
• Daglig baddning och pillande på operationssåret.
• Temptagning.
• Sprutat äcklig vätska i munnen två gånger om dagen.

Mixa:

• Helkroppsbad med två schamponeringar (!)
• Kloklippning (och tyvärr även jack i pulpan).
• Sovrumsinstängning (befogad tyckte jag – hon stal pizza).
• Medsläpning till veterinär för moraliskt stöd till mammas Mina (Jag tänkte visa att hon skulle få se att man kan var hos veterinären utan att bli misshandlad  - men jag vet inte om hon blev lugnare av det. Folk skrattade åt henne i väntrummet på väg ut då hon hade så bråttom att benen for åt alla håll).

Som pricken över I:t har stackars Mina fått rejäl magsjuk som kan smittas. Man har tagit salmonellaprov men inte fått svar än. Eftersom jag var hundvakt åt Mina två dagar i rad kan mina hundar vara smittobärare, vilket innebär att vi inte får umgås med andra hundar. Bjarne och Freia har flytt till husvagnen och vi kan inte följa med och heja på dem i länskampen i morgon :/ Vi kan inte heller leka med Carro och pojkarna och jag har ingen hundvakt eftersom alla har hund. SUCK.

 

Jissa kan inte gå långisar och Mixa har snällt fått ställa upp på kortare koppelpromenader. Har inte vågat lämna Jissa ensam längre stunder då hon är en jäkel på att komma åt såret trots tratt… Christian som lovade ta med Mixa ut i skogen blev också han magsjuk. SUCK!

 

De är lite söta mina vovvar. Jissa som får stå ut med allt möjligt just nu kommer trofast och tillitsfullt varje gång jag kallar på henne. Mixa däremot har inte förlåtit mig för mina stora svek (bad och kloklippning). Mixa bara tittar på mig under lugg (ja, hon kan verkligen titta under lugg trots den korta pälsen) när jag ropar. Tar jag fram klicker och godis och tränar med Jissa smyger hon sig fram försiktigt, men rör jag mig mot hundskåpet är hon borta illa kvickt igen.  Ja, jag känner mig inte särskilt poppis hos mina djur just nu..

Mer omtyckt var jag nog i måndags då jag bjöd på fika, lydnadsträning, skogsprommis och lek med sheltiepojkarna. Försöker berätta för dem att det kommer mer av den varan – men jag vet inte om de tror mig..