Grusa

Borta bra men hemma bäst!
I dag är det julafton så alla vet! Denna dag firas med Mamma, Bjarne, Mina, Jissa, Freia och Mixa. På nyårsafton firas lite jul med Ida som är på kryssning idag så hon får klappar av mig då :) Roligt med många klappdagar!

Mixa har visat att det finns ännu en nivå av glädje hos henne. I går när jag kom hem varade välkomsthälsningarna i flera timmar. Gullhjärtat blev så glad att se mig (fast gladast blev nog jag)!

Är så träningssugen! Hoppas på att det är ledigt i Leufsta någon dag snart. Jag har Mixa har den bästa och roligaste träningsgruppen. Tyvärr tycker Mixa det också, så sitt huvud lämnar hon utanför ridhuset :P

Har haft lite tid över hos pappa och pillat med en massa filmer. Här är ett litet klipp på mig och Mixa från i somras:

http://www.youtube.com/watch?v=quCWm3rZ0ig

God jul till alla!

Jag har övegett mina darlings hemma för att fira jul med ett gäng flattar (och pappa med fam i Mariestad).

Har varit en trevlig jul med fina klappar och roligt sällskap. Men nu räcker det med snö tycker jag. Drömmer mig bort till sommar och sol och agilitytävlingar!

Jissa i Sundsvall:

http://www.youtube.com/watch?v=QQHuMSl2S9U

Jissa i Sundsvall igen:

http://www.youtube.com/watch?v=4DA8NGf0CsM

Freia vinner agilitytvåan :)

http://www.youtube.com/watch?v=aMnD7Mg5zLU



Inte så mycket sol  i just Sundsvall precis. Men härliga dagar! Längtar till jag och lillan ska tävla ihop. Det ska bli spännande!

I dag är jag sådär sprudlande jätteglad. Har just överlevt en av de stressigaste perioder någonsin. Praktik på Västerbergs Folkhögskola i Storvik där jag och Sara under fyra veckor planerade och framförde en massa föreläsningar om mat. Superkul, men så energikrävande. Så direkt tillbaka till skolan med inlämning av rapporter kring folkhälsoarbete och organisationsteori. Lite föreningsarbete och klubbtok som tagit en massa tankeverksamhet, men som känns mycket bättre nu. På det en hel del övningskörning och teoriplugg och nervositet.

I onsdags skrev jag teoriprovet och idag var uppkörningen. Och jag klarade det. På första försöket. Så skönt.
Och puss på mamma och Bjarne för all hjälp!
ÄNTLIGEN KÖRKORT!



Fick jättefin klocka i grattispresent av snälla mamsen. Hon undrade för ett tag sen varför jag önskade mig en sådan, för "nu för tiden tittar väl alla på mobilen?". Jo men det är bökigt att ta tid på platsliggningen med stoppuret på telefonen - mycket smidigare med klocka ju. :D



En annan som är sådär sprudlande superglad är Mixa. Hon välkomnar varje snöflinga som om de vore hennes bästa vänner. Överlycklig över snön är en underdrift. Spökplumpen hoppar, springer, dyker, simmar och gör snöänglar i den (enligt henne) fantastiska och magiska snön.

Penicillinkuren är över sedan två veckor tillbaka och tassen verkar inte ömma eller bekymra lillan det minsta. Men ändå känns det som att något inte är helt okej med mitt hjärta. Nu vet jag att jag har en tenens att vara lite (läs mycket) hypokondrisk vad gäller Mixa, troligtvis för att det var så mycket tok med henne när hon var valp. Har faktiskt ringt Pia och frågat om jag skulle ta henne till veterinären för myggbet (fast jag trodde ju att det var någon mördarbakterie på huden) :D

 

Men hon är så lugn! Och duktig! Tror alla vi har umgåtts med senaste tiden berömt henne för att hon ”sköter sig” så bra. I går gick vi två lite längre koppelpromenader runt i bostadsområdet för koppelträning och träning på hundmöten. Tror mixa drog lite EN gång. Annars gick hon superfint vid min sida. När vi mötte andra hundar och folk gick Mixa vid min sida och tittade på… MIG – utan att jag behövde be om eller kräva uppmärksamhet.

Vid besök är hon lika glad och pigg som vanligt och vill precis som vanligt hälsa genom att smaka på besökaren – men hon lugnar sig jättefort och går och lägger sig utan att försäkra sig tio gånger om att besökaren har det bra och klarar sig utan hennes kärleksfulla slickningar.  Till saken hör att jag haft sjukt mycket i skolan senaste veckorna vilket betyder mindre tid för hundträning, vilket borde innebära understimulerad och galen hund. Men inte då.

 

Då hon åt medicin fungerade inte lydnadsträningen särskilt bra. Hon var ofokuserad och otaggad. Men det berodde troligtvis på att hon mådde illa. Nu har hon under de senaste passen varit råpå. I torsdag hade vi en jättetrevlig träningsstund med Carro och Mickis och Mixa gjorde ett toppenfint fritt följ trots diverse störningar.  När jag och Carro tränade slalom låg hon lös lugnt och fint vid sidan medan Pondus körde. Hm.

Nu tycker jag att Mixa oftast är lydig och duktig hemma och jag upplever henne vanligtvis inte som rabiat och galen. Men så här cool som hon varit senaste veckorna känns inte helt riktigt.

 

Haha, kan ni tänka er mig ringa till veterinären?:

 

-          Hej, jag behöver en tid till min kelpie – hon är så lydig!

 

 

Fotade spökplumpen lite när vi tränade hakan i golvet med ostbit på nosryggen:

 

”SKK gratulerar till championatet och önskar lycka till i fortsättningen”

 

Så står det i det medföljande brevet till Jissas fina championatdiplom. För nu äntligen innehar krigarprinsessan svenskt agilitychampionat på riktigt!

Det tredje och sista certet tog vi i och för sig 2003 och efter mycket om och men finns även titeln registrerad på hunddata. På den tiden förstod inte jag att man behövde ansöka om en titel, utan BlondSanna trodde skk tog 300kr för en oinramad diplomtavla. Jag tyckte det räckte gott med den stora fina rosetten vi fick, för 300 spänn var ju en massa pengar som exempelvis räckte till drygt sex agilitystarter :-)

 

När vi började tävla igen märkte jag att det inte stod SAGCH framför Jissas namn i startlistorna och någon upplyste mig om varför. När jag i början av detta år skulle ta tag i saken upptäckte vi att det bara fanns två registrerade cert på hunddata. Certet i Njurunda fanns inte med! Fick hjälp av snälla Anja som berättade att jag skulle ta kopia på tävlingsboken och be en domare verifiera dess riktighet och skicka till skk. Bjarne fixade detta åt mig och nu efter att kansliets sommarlov är slut kunde äntligen championatet registreras! Weee!

SAGCH PM Quality´s Full Of Joy – mattes ögonsten och stora glädjekälla

 

Spökplumpens kopplingar i hjärnan som säger ”fokus” ”matte” och ”gå fint” verkar bli bättre och bättre kompisar med varandra. Hon har varit riktigt trevlig att gå koppelpromenader med senaste veckorna och jag tycker mig märka ett större lugn och en gnutta mognad hos lillhjärtat. Kanske beror det på att all träning gett resultat och att löp nummer två är avklarat. Det kan också vara så att hon varit lite dämpad av antibiotikan och därför inte orkat leva rövare. Jag hoppas så klart på de första alternativen =)

 

Vårt fokus i träningen ligger just nu på sökrullen, markering av spårapporter (nosduttar-Mixas favvis) och platsliggning. Pärlan är en fröjd att träna med! Så härligt motiverad och lättlärd. Fortfarande har det hänt att hon satt sig upp under platsliggningen och jag tror att hon faktiskt inte riktigt har koll på vad som förväntas (eller att hon ”glömmer” efter ett tag = dålig uthållighetsträning). Nu har vi tänkt om och lärt in haka-i-marken-position. Här är hon grym och jag provocerar och utmanar men har svårt att lura henne att lyfta på huvudet. Fast jag misstänker att vår akilleshäl är just uthålligheten. Att ligga blixtstilla lääänge utan en galen matte som hoppar, studsar och knäpper kort. Så det ska det tränas på!

 

 

Finaste spökplump väntar på att matte ska säga ”ta den!”

Nu har vi lyckats igen. Mixa har skadat tassen för sjuttioelfte gången. Denna gång en inflammation mellan tårna – troligtvis på grund av ett skavsår eller liknande.  I fredags morse ville hon inte alls stödja på höger framtass. Var bara att ringa veterinär och tjata mig till en tid samma dag. Tydligen är det så att fler hundar blir sjuka vid löning så de hade knöktjockt. Jag berättade med gråten i halsen att hon tidigare har stått med iver och energi och försökt gräva sig till Australien genom gräsmattan trots brutet kloben. Nu när hon inte ens sätter ner tassen måste det alltså vara riktigt allvarligt. Såg framför mig hur veterinären skulle röntga och konstatera att hela tassen med alla dess småben var krossad sönder och samman.

 

Snällaste Carro körde oss till veterinärpratiken där vi fick ett himla bra bemötande. Jag var snabb att berätta för Erik vilka dåliga veterinärerfarenheter hon redan hunnit få och att jag dessutom lyckats svimma vid ett besök med krigarprinsessan och hennes trasiga trampdyna (då drömde jag under den korta tid jag var väck att veterinär-Pelle, som fångade mig, var Jack Bauer som räddade mig från livets alla farligheter – men det är en annan historia).

 

Erik var lugn och gullig mot Mixa och supernoga. Men trots det var han inte det minsta populär hos Spökplumpen. Hon skrek lika mycket vilken tass han än klämde på – stackarn! Mixa fick sedering och Erik kunde klämma och känna och tack och lov utesluta att något var brutet.

 

Ordinationen blev antibiotika i 10 dagar, både i tablettform och salva. Absolut vila (haha, lätt med en kelpie) så länge hon verkar ha ont och därefter får hon leva som vanligt. Vi behöver alltså ingen igångsättningsperiod eller liknande. Nu verkar hon faktiskt helt bra – men jag väntar med skogspromenader tills kuren är slut. För säkerhets skull.

 

Detta innebär även att vår tävlingsdebut får flyttas till våren =(. Karlstad och Avesta missade vi pga löp och nu alltså Solna och Bollnäs. Har inte hittat några fler klass 1 inom okej avstånd så ingen tävling för oss 2009. Kanske, kanske kan vi hinna få till lydnadsettan innan årets slut– vill boka kurs hos Anna så jag får hjälp att komma vidare! Jag är ju så tävlingssugen!

 

Kan ju också passa på att vara lite kaxig nu och säga att de senaste agilitypassen har gått helt fantastiskt och över förväntan. Hon är mjuk och följsam med ett jädra tryck. På balanshindren har hon senaste veckorna utvecklats massor och slalom fixar hon nu med mig på både höger och vänster sida. Sakta men säkert börjar vi bli ett riktigt bra team på banan, pärlan och jag.

 

Vi prioriterade ner lydnaden till förmån för agility. Planen var att smygdebutera i Karlstad den här helgen. Skönt för mina nerver att vara långt hemifrån :)

 

Inspirerad av Myrras husse Jonas som fokuserar på det som är svårt bestämde jag mig för att på allvar ta tag i slalom och balanshinder. Det är ju så häftigt att träna kombinationer och små banor med Mixa som är duktig på att läsa linjer och följa mig. Men nu förbjöd jag oss att träna på roliga kombinationer och satt fart på viktig träning inför debuten.

 

Jag tog äntligen tag i slalomträningen, vilken jag är hyfsat nöjd med nu – förutom ett litet problem. Hunden vill inte gå slalom när jag är på höger sida *skäms*. Hon tyckte plötsligt högersidan var svår jag mitt nöt tänkte att ”bara hon lär sig exakt vad som förväntas av henne kommer det inte spela någon roll vilken sida jag går på”. Tokigt och inte alls sant. Mixa fattade fort vad slalom med mig på hennes högra sida innebär. Nu har vi svettats och tränat på andra sidan och jag ser ljuset. Bjarnecoach och Carro har varit till stor hjälp här. Så kul med engagerade träningskamrater! Balanshindren var också ett moment vi fick ta tag i. I våras drabbades Mixa av stark höjdrädsla. Nu har vi tränat och tränat och det fungerar hyfsat. Däremot är det helt klart att hon inte riktigt greppat vitsen med a-hindret. Enligt Mixa ska man stanna på nocken och skälla lite innan man målmedvetet springer ner mot kanten och duttar. Beteendet har troligen kommit av att hon inte vetat vad hon ska göra och nu har det blivit en lite tokig ovana. Det är inte lätt med agility . På agilitytävlingen i Tierp såg jag och Jonas en massa exempel på hur vi inte vill ha det och Mixas a-hinder är i nuläget ett bra exempel på det :) men jag tror jag vet hur jag ska jobba vidare och med en sådan duktig och motiverad hund tror jag inte att det blir några problem.

Att anmäla sig till tävling fast man inte riktigt känner sig klar är helt klart motivationshöjande. Tokigt nog var det löpdax för damen så debuten får skjutas upp.

 

Nu har vi återigen en massa tid till lydnaden då vi inte får vistas på klubben och alltså inte kan träna agility. Här är det platsliggning och fria följet som just nu är det svåraste och som det således jobbas mest på. I fria följet har vi fokus på position i vänstersvängar och uthållighet. Träningen av platsläggning vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare med. Det gick ju så bra! Så plötsligt har hon börjat resa sig. Ser inte osäker ut alls utan bara som att hon ”glömmer bort sig”. Kanske 30 % av gångerna och jag tycker inte att det är vid tillfällen jag utmanar mer än vanligt. Tokigt!

Ännu mer tokigt är att stackars mamma nu åkt på den hemska svininfluensan. Freia och Bjarne är på tjänsteresa och jag vandrar runt här i Andersberg med två galna löptikar (Mixa och Mina) och en söt prinsessa (Jissa). Det är spännande kan jag lova.

 

Nu ska vi till hudik för tvådagars agilitytävling. Tyvärr får inte bästa krigarprinsessan följa med då löp är på gång. Det är så himla svårt att veta med Jissa då hon bara blir lite svullen och knappt blöder något. Nu har jag inte sett något blod alls men hon är svullen och gör uppvaktande inviter mot hundar vi möter. Så visst är det helt klart på g. Det var mycket enklare medan Tuva fanns för de löpte samtidigt och med Tuva rådde det ingen tvekan om när hon löpte om man säger så. Tuva och Jissa tillsammans har fått generade människor att inte vilja vara i samma rum som dem :)

 

Aja – jag åker med i alla fall. Vill träffa alla gulliga människor och vi ska ställa vagnen på Pias tomt :D Dessutom behöver Mixa all träning hon kan få på att vistas i tävlingsmiljö. Så hon och jag ska hänga en hel på framhoppningsbanan. Debuten närmar sig med stormsteg och fortfarande sitter varken slalom eller kontaktfält helt. Jag är NERVÖS!

 

Tråkigast med löptikar är ju faktiskt inte att vi inte får tävla, utan nu är vi dessutom portförbjudna från vår klubb tre veckor framöver. Dubbelsuck. Min åsikt är ju såklart att vi ska få träna i alla fall, fast kanske med tikskydd på. Jag håller alla tummar för att det där puckade förbudet tas bort.

 

Frågesport:

1) Vad är enklast?:

A) att träna sin hanhund att bry sig mindre om löptikar och mer om husse/matte?

B) att träna sin tik att inte löpa?

 

2) Vad är billigast och mest okoplicerat?:

A) Att kastrera sin hanhund?

B) Att kastrera sin tik?

 

Trevlig helg!!

 

 

Trots att jag inte är särskilt aktiv i bloggen kan jag meddela att det bloggas för fullt i mitt huvud. Klurar på intressanta eller roliga händelser att skriva om mest hela tiden. Vet inte hur många gånger jag tänkt ”åh det här måste jag skriva i bloggen!”. Av någon märklig anledning hamnar aldrig de där fyndiga eller intressanta eller spännande eller roliga sakerna på pränt.

Likaså detta med film eller foton som jag tycker är så roligt att se i andras bloggar. Jag tänker ofta ”åh, vad synd att jag inte hade kameran med” men så fort en kamera kommer fram blir jag stel och funderar bara på hur det kommer att se ut. Som detta med lydnadsträning. Har tänkt flera gånger på att jag vill ha kort på när jag och Mixa tränar lydnad.  Idag tänkte jag slå slag i saken och bli fotat under träning av fria följet. Fotosession påbörjas under träningen på skolgården här i Andersberg. Fotografen är tålmodig och snäll och försöker lyssna på alla mina förmaningar. ”Se till att få med hela mig och hela hunden – men inte massa bakgrundstjafs”. ”Ta rakt framifrån när vi går och inte när vi står still eller belönar.” Ta absolut inte underifrån för då ser jag så tjock ut”.  Trots alla dessa förmaningar blir korten inte bra. Och det beror inte på fotografen. Plötsligt ser jag den dumma, dumma kedjan. Matte blir nervös och stel – hund får svårare att hålla fokus – matte börjar pladdra med hund som inte fattar något. Till slut går matte böjd som en ostkrok bredvid en hund som svajar hit och dit ungefär en meter ut. Tokigt! Men himla bra tävlingsträning för matte :)

Tyvärr trodde inte fotografen att blixt behövdes - så när jag kom hem upptäckte jag att alla kort var grumliga. Men jag hade i alla fall lyckats gå rakt på två av dem.  :-)

 

 

Ny kärlek till lydnadsträning har äntligen vaknat till liv i mig. I morgon är privatlektion två för Anna och jag ser verkligen fram emot det. Vi har gjort läxan och tränat på det vi ska och fyllt i kriteriepapper och kryssat varje repetition och legat  på 80% rätt.  Oj vad mycket roligare träningen blev nu. Vi har ju på grund av allt jäkla hattande och ostruktur fått backat nästan till noll – men det här kommer att gå fort att bygga upp igen. Nu är det roligt och jag har koll på vad vi kan och hur vi ska gå vidare!

 

 

Så äntligen, äntligen har mina trasiga gamla glasögon fått vandra vidare. Och jag har köpt två par nya som jag verkligen är nöjd med. Nu kan jag vila ögonen från linserna i husvagnen och under långa bilresor. Visst kan nya brillor kan förändra helhetsintrycket:

 Före:

Efter:

 

Mixa har under de senaste träningarna skött sig superbra både på plan och i bur. Prinsessan också såklart. Däremot är vi fortfarande osynkade jag och Jissa. Självklara och plättlätta kombinationer känns plötsligt som Mount Everest. Känns inte toppen inför Skutskär…

---

Igår var vi upp och byggde klass III bana med Karin och Lotta. Supermys hade vi och glada (men varma) hundar! Vi delade upp banan i kombinationer och tränade en del för sig innan vi satt ihop  hela banan. Jag och mixa sprang förbi slalom, men annars gick det fakiskt rätt hyfsat!
Jag och Jissa kämpar på, men oj vad vi är i ofas. Jissa har nu svårt för draget framåt - men hon har ett jäkla tryck utåt. Märkligt.

Det är så frustrerande att vara dataidoit. Nu har jag i alla fall för första gången i mitt liv försökt mig på att fixa en film.
Carro och Johan - hjälp!!! :)


Film

Så har Mixas matte verkligen fått upp ögonen för sök. Vilken fantastiskt rolig hundsport! Socialt och trevligt, fartfullt och dessutom mycket lärorikt då man kan får se och engagera sig i flera olika hundar. Att vi har förmånen att träna ihop med lika intresserade och engagerade träningskompisar är ett stort plus. Det är ingen i vår grupp som tränat sök aktivt tidigare – så vi försöker läsa och klura tillsammans – och förhoppningsvis kan vi ta in en instruktör några gånger till hösten. 

Vi tränar en gång i veckan nu och har hunnit med fyra träffar och minst två pass/hund åt gången. Alla hundar verkar ha förstått principerna och har ett jäkla drag utåt. Vår största utmaning med Kelpiesarna verkar vara att få dem vilja stanna hos figgarna och få belöning. Snabb slick på baconosten och sen vill de leta vidare.

 Passa er ni sökkunniga på cefeuslägret, risken finns att jag och Mixa kommer jaga er i vår kunskapstörst ;-)

 

Vad som är mindre roligt nu är den så kallade vardagslydnaden. Det är så himla svårt att bryta igenom Mixas bubbla i träningssituationer. I går hade vi bokat in privatkurs för Anna Hilding i lydnaden och vi mötte upp Mickis och Carro vid Max. Så fort Mixa hörde deras röster började klagosången i bilen. Samma sång som när vi tränar sök med någon annan hund än hon. Eller när jag kör agility med Jissa. Detta är fruktansvärt frustrerande för när vi tränar hemma i bostadsområdet funkar det. I morse band jag upp en hund i taget och tränade lydnad efter cykelvägarna. Mixa låg knäpptyst i sin ”väntaposition”.  Så kommer man någon stans där det vankas träning med fler hundar och Mixa blir ett monster. Jag vet att min irritation över det förstärker beteendet, men det är svårt att inte bli frustrerad. Efter agilityträningen i går kväll var jag så himla ledsen, men idag känns det bättre. Får väl helt enkelt lägga mer träning på fokus och vänta i bil eller uppbunden och mindre på tävlingsgrenarna ett tag. Har ju tränat massor på just passivitet och ett tag gick det riktigt bra men nu känns det som om all denna träning är som bortblåst.

 

Lydnaden för Anna var i alla fall himla givande. Hon är grym och hjälper oss att få struktur på träningen. Det är främst där lydnaden brister för oss.  Jag är för dålig på att lägga upp träningen på ett bra sätt och hattar hit och dit och kommer liksom ingenstans känns det som. Nu har jag att träna på till nästa träff och ska vara duktig och följa planen!  Jag hoppas verkligen att vi håller i och tränar tillsammans nu och fortsätter gå för Anna. Framförallt är det ju så nyttigt för Mixas fokusträning, att hon får träna på att träna tillsammans med mig fast kompisarna är så nära. I går tyckte jag faktiskt att det gick bra. Träningsattityden var inte lika på topp som i lugn miljö och vi fick sänka nivån en aning men fortfarande så tyckte jag att hon tränade med mig. Bra där!

 

Jag och krigarprinsessas är laddade inför skutskär. Jissa är i fin fysisk form och himla agilitytaggad – men handlingsmässigt är vi aningen ur synk. Vi har att fila på med andra ord :D

 

I fredags var annonserna i tidningen.  Riktigt otäckt att se en nära väns dödsannons. Familjen annons var himla fin och jag är nöjd med vår också. Ansvarig på tidningen var jättegullig och satt med mig i telefon i nästan 40 min och mailade fram och tillbaka olika förslag för att få till texten så bra som möjligt.

Nu på fredag är det begravning. Mycket att tänka på inför det. Blombukett, handblomma och sådant. Skall skriva ett brev till henne också som jag vill att hon ska få med sig. Inför begravningen är det mycket blandande känslor. Kommer troligtvis att bli lättare att förstå och ta in att det verkligen har hänt. Men hur orkar man förstå en sådan sak?

 

Fredag är också den dag vår B-uppsats skall in. Vi har en hel del att jobba med denna vecka men jag tror att det kan bli en riktigt bra uppsats. Vi skriver om formella ledares pedagogiska verktyg för att motivera sin arbetsgrupp. Himla spännande och det är intressant att se hur pedagogik och ledarskap går hand in hand.

 Bästa Åsa kommer att sitta hos mig tisdag onsdag och torsdag och skriva och det är skönt att kunna ha hundarna hemma. Sist Åsa var här och satt med stora gravidmagen i soffan med datorn i knät visade Mixa upp sitt charmigaste jag. Om och om igen skulle hon upp och stå på Åsas mage och trycka upp den mumsiga (äckliga) tuggpinnen i ansiktet på henne. Ja, vi har inget problem med resursförsvar i den där hunden i alla fall. Problemet är väl snarare att hon så gärna vill dela med sig av det goda :P

 

Förra helgen gjorde Mixa MH med en mycket nervös matte i kopplet. Hälsning, samarbete (med testledare) leklust och gripande fick hon femmor på. Inga problem att engagera sig i testledaren inte. Fyra på hantering, lillan var inte överförtjust i att testledaren höll henne i halsbandet. Sötast var hon under dragkampen med testledaren (trea) Hon lekte och drog så fint och när testledaren reste sig lite och blev passiv gjorde hon precis som hon lärt sig. Spottade ut och satt sig så fint och väntade. Gullhjärtat!

Vid harjakten sprang hon med full fart efter, men grep inte utan vände och kom tillbaka. Först sprang hon mot mig men tydligen var matte himla tråkig så då rusade hon rakt in i publiken i stället. Stackars matte skämdes inför uppfödare och kullsyskonens hussar och visste inte alls vad jag skulle göra. Försökte med ett mycket lamt (”Mixa kom”) och ansträngde mig hårt för att låta trevlig och positiv. Mixa lyssnade inte alls. Såg inte sin förtvivlade matte som inte visste vad hon skulle göra. Kändes som en evighet med lagom roade testledare och domare och desto mer fnissande publik, och till slut frågade jag ”Vad får jag göra egentligen?” . Hade testledarens uppmaning i bakhuvudet om att ”idag ska man inte ha hunden under någon som helst lydnad”. -”Kalla på henne du!” Sa testledaren och jag undrade om det bara var jag som hörde mina desperata försök att vara mer spännande än publiken (Mixa gjorde det ju inte i alla fall).  Pia kom till undsättning och sa åt mig att ryta i åt henne och jag fick fram en strängare ton på rösten vilket resulterade i att det lilla monstret fjäskade mer för de andra. Tillslut pressade jag fram ett bestämt ”Lägg dig ner!” och Mixa satt sig ner. Kopplade upp och gick sammanbitet tillbaka till testledaren som klämkäckt sa ”Ja, nu blev det ju lydnad i alla fall”.

 

Aktiviteten fick hon en femma på och aktiv var hon! Det var inte kul att stå med matte under ett träd i skogen när alla andra stod en bit bort och tittade på. Säkerligen påverkade min irritation över föregående rymmarincident den lilla hunden som vankande och pep mest hela tiden.

Annars tycker jag så här i efterhand att hon skötte sig mycket fint. Etta på skotten vilket såklart var himla skönt. Ingen kvartstående rädsla på något moment – men hon var klart den vaktigaste mot spökena innan hon förstått att det var roliga människor bakom lakanen.  Det är väl iof skönt att hon har koll på konstiga saker som kommer mot oss – så länge det inte sitter i om jag säger att det är ok.

Det var så kul att gå MH:t och jag är stolt över min lilla pärla. Framförallt kul att träffa kullsyskonen med hussar och mattar. Lite komisk otur hade vi men tror inte det påverkade resultatet alls. Under aktivitet flög en helikopter precis över oss och när Mixa var på väg ut för att kolla in människan på avståndsleken kom en cykel från ingen stans och cyklade rakt förbi henne där ute i skogen. Dumpen pluppade upp när vi var jättenära den (antagligen gick jag rätt fort) och när testledaren skulle ta mixa och gå iväg med henne kastade hon precis innan iväg en pinne rakt framför nosen på henne. Klart den skulle bäras med på promenaden :-)

Vi har både Mixas och Myrras MH på film. Men jag vet inte hur vi ska få in den på datorn. Skivan vi fick av Johan fungerade inte- så vi får leta vidare.

 

Efter MH:t drog vi vidare till Knivsta för lagtävling och jag och Mixa var med för att heja på Hypermix och Cefeus änglar. Träffade massor med trevligt kelpiefolk och till och med de vana inbitna kelpieägarna tyckte att Mixa var helgalen. Det är hon- men jag tycker det börjar gå åt rätt håll. Fick massor med matnyttiga tips av Jonas och Sarah om fokusträning i lydnaden. Nu är jag sugen på att ligga i lite med lydnadsträningen igen.

Himla kul är att vi bildat en liten bruksgrupp som skall träna till sammans varje vecka med fokus på söket – men även uppletande, patrullstig och lite annat smått och gott. I söndags fick Mixa prova sök för första gången detta året och hon var skitduktigt och engagerad. Carro och Mickis blev imponerade och jag stolt. Såklart :D

Nu ut i spöregn med djuren innan Åsa kommer. I dag skall vi skiva metoddiskussion och fila på abstraktet.

 

---

 

 

“Don't you worry about the distance
I'm right there if you get lonely
Give this song another listen
Close your eyes
Listen to my voice, it's my disguise
I'm by your side”

                                                                                                                        

Sov gott gullhjärtat!

 

Det borde finnas någon manual att följa till punkt och pricka i sådana här lägen. Att slippa tänka och sätta på autopiloten. Fast det är inte så livet fungerar. Och definitivt var det inte så C fungerande. En människa vi skrattat så med. Drömt om framtiden med. Diskuterat pojkvänner med och även någon gång bråkat med. En människa full av liv som vi älskade (älskar) så som den hon var. Sorgen fungerar på många sätt som mänskligheten - full av nyanser - fast nyanser på den nedre skalan. Såklart.

Jag har stunder då jag skjuter ifrån och försöker fokusera på det som måste göras.
Jag har stunder då jag inte kan ta in, inte kan förstå och frågar mig om det verkligen har hänt.
Och jag har stunder då jag är helt utom mig av sorg.



Hundarna är en stor ljusglimt just nu (ja, det är de ju alltid). Har varit uppe på klubben nästan varje dag den här veckan. Agilityträningen med Mixa går så jäkla bra. Konstigt nog nu bättre än någonsin. Beror såklart till största del på att vi tränat och nu fått några genombrott - men jag tror även det faktum att jag inte bryr mig lika mycket om hur det går har sin del. I och med att jag inte är lika noga med hur man bör träna och hur jag vill förmedla kunskap till Mixa lämnar jag större utrymme åt henne, som får bevisa att hon faktiskt kan. Hon imponerar på mig den lilla. Verkligen.


Och vännerna. Vi delar detta. Vi stöttar varandra - vi finns där. Det känns bra.


Sov gott hjärtat!

Det är stor sorg och saknad i Andersberg nu.

En av de finaste har lämnat oss. Det är så overkligt och obeskrivligt. Efter fyra års kamp somnade hon in. Hennes föräldrar och syskon var med henne.

Älskade vän. Vår kämpe, vår hjälte, vår idol.
Vi saknar dig så.

Operationen gick bra men Jissa har varit mycket medtagen.  Inte roligt att se sitt lilla hjärta må så här dåligt. Jissa har ju sövts och opererat två gånger förut (trampdynan för tre år sedan och knölen för några veckor sedan) och då har hon varit pigg och glad samma kväll.

Två gånger igår kände jag mig tvungen att ringa kliniken. Först för att hon låg och skakade konstant (hon frös troligen och vi lindade in henne i filtar) och sedan för att hon skrek rakt ut när hon skulle ändra liggställning. Fick inte ge henne mer smärtlindring eftersom det kunde bli för mycket för magen, utan rådet var att lägga påse med is mot såret – vilket inte kändes roligt då hon frös så.

Hon har varit jättetörstig (man måste ge lite i taget så hon inte blir illamående) men det har märkts tydligt att huvudet inte riktigt varit med. Då jag hållit i vattenskålen har hon slickat på handen i stället och när jag hällt vatten i handen har hon flera gånger siktat fel och slickat på fingertopparna eller handlovarna.

Tydligen gör placeringen på stygnen det extra jobbigt för Jissa, då det sträcker sig en bra bit över revbenen vilket gör huden ännu stramare än vanligt.

Natten har gått bra för Jissas del – hon har legat på min arm hela natten – men jag däremot har vaknat upprepande tillfällen för att se att hon andas och har det OK.  Nu på morgonen var hon lite piggare då jag släppte ut henne (5min) men när vi kom in igen var hon helt slut.

 

Nu hoppas jag verkligen att hon får piggna på sig fort och att det inte uppkommer några fler knölar!

Veterinär Erik  ringde förra veckan för att meddela att det var en bit i Jissas knöl som var elakartad. Detta satt tydligen i anslutning till juvervävnad så i skrivande stund ligger min älskling på kliniken i väntan att bli opererad. Tack och lov såg det fint ut på rötgenbilderna (inget otäckt i lungorna) så nu tar man ut tre tuttar i förebyggande syfte.

Riktigt otäckt men dock hoppfullt. Då veterinären ringde blev jag helt ställd och tänkte bara "ta ut rubbet".  Nu känner jag mig lite lugnare - men det blir nagelbitning till jag får hämta hem min prinsessa igen!

Helt plötsligt släppte det. Som en skänk från ovan. Verkar som att plocka fram metallapporten var en god idé.

Under kökspassen i morse visade Mixa att hon minsann både kan springa och hämta, komma tillbaka fort och sätta sig med apporten i munnen. Dessutom kan hon sitta framför mig och hålla i ett stadigt grepp både när jag håller i och släpper apportbocken. Allt detta utan tugg och släng och frustration. Yippie!!

 

Känns extra roligt när något fungerar som det tidigare gått troll i. Hade nästan gett upp hoppet om apporteringen. Nu vet jag att hon kan – eller i alla fall har kunnat några gånger. Då finns det hopp.

 

Nu har vi hunnit köra några små pass under dagen. Och jag var såklart tvungen att dokumentera :-)

 

 

 

Hade en supertrevlig dag igår. Jag har ju inte bara världens bästa hundar, utan även världens bästa familj och vänner. Tack för trevligast sällskap och bästa presenter!

Mixa var nog mindre nöjd. Hon fick sitta bakom kompostgaller i sovrummet. Kände att det krävde lite väl mycket fokus att låta henne röja runt bland smörgåstårtor, presenter, blommor, en hundrädd och två små barn.
Sötaste Karolina ville också vara hund. Hon kröp, skällde, morrade och apporterade så fint :-) Så fick vi alla höra fantastiska berättelser om hur hon brukade promenera i taket då hon vaknade på nätterna. Karolina berättade också om hennes coola lillebror (10mån) som kan gå på händer (utan att ha fötterna i) och göra kullerbyttor i trappan både fram- och baklänges. Det ni!


I dag är också en speciell dag. För exakt ett år sedan ringde Pia mig och frågade om jag ville ha lilla Mixa. Jag hade ju ställt in mig på en Freiavalp men var samtidigt väldigt fashinerad av Wilda. Funderade en hel del fram och tillbaka och som tur är tackade jag ju ja! Måste säga att livet med Mixa trots allt gått smidigare än förväntat. Tror att jag hade inställningen "förvänta dig det värsta- hoppas på det bästa".

Ute är mixa På. Superpå. Alltid lycklig till max. Orädd och osansad. Helgalen men lyssnar fint. Koppelträningen har varit en stor utmaning för mig som bara haft shelties. Stor utmaning för lillan också. Spårträning, "letaövningar" och lydnadslek är ingenting mot den hjärngympa hon får när vi går längre koppelprommisar. Så mycket förbjuden frukt att passera. Så liten yta att hålla sig på. Nu äntligen tycker jag att bitarna börjar falla på plats. Nu kan jag allt som oftast dra på i rask takt med glad hund vid sidan med slakt koppel.

Träningsmässigt är hon ljuvlig den lilla. Tycker vi har funnit en härlig känsla tillsammans. Ett vi, och en förståelse för varandra. Mixa har ett enormt driv. Hon vill, vill, vill och det är utmanande för matte att hålla lagom långa pass och anpassa svårighetsgrad efter miljön. Vi har blivit duktigare på att flytta träningen till nya miljöer. Passar på med små korta pass så ofta jag får möjlighet. Så länge jag är tydlig, positiv och fokuserad har faktiskt uppmärksamheten på matte varit riktigt fin senaste veckorna. De gånger jag verkligen sliter mitt hår och stundtals får lite halvpanik är i samvaro med Hyddan, Ibbe och Emma. Då existerar inte matte första kvarten. Hydro och Ibbe är de absolut häftigaste individerna i Mixas värld.

Det som gått mest över förväntan med livet med Mixa är hennes lugn inne. Trodde jag skulle ha en galen kelpie som river lägenheten vid sjukdom eller stressiga perioder i skolan. Men hon är faktiskt riktigt dukig på att bara vara. När matte är tråkig sover djuren för det mesta. Inte för att jag tror att jag är det så ofta. Hundarna går såklart före skola och bloggande - och av någon märklig anledning är jag som mest träningssugen då jag har mycket skolarbete :)

Tack Pia för förtroendet!! Mixa förgyller mina dagar och är så älskad man kan vara!

Slänger mig hejdlöst och direkt in i det negativa så jag får det ur systemet och kan fokusera på det som faktiskt är bra.

 

Sannas skitlista:

 

• Vädret. I morse piskade snön mig i ansiktet. Känns som allt hopp om våren är som bortblåst. Bortblåst är däremot inte snön. Vad vi verkligen behöver är utomhusträning.  De senaste två veckorna har vi kört årets tre första riktiga utomhuspass och det behövs. Spökplumpen har faktiskt haft fantastiskt härlig attityd under dessa pass – under korta stunder. Finns betydligt mer som pockar på hennes uppmärksamhet ute än inne i köket (konstigt va?). Dessutom märkte jag att hon tyckte det var jobbigt med underlaget under fria följet i helgen.  Planen på valbo BK var isig och slaskig och moddig och faktiskt lite bajsig (uäck!) och lillan ville hellre titta var hon satt tassarna än på mig. Ingenting jag är särskilt oroad för iof – märks att hon vet vad som förväntas och att hon faktiskt vill hålla kontakt, men inte riktigt kan. Men jag vill ha vår!! Helgen har varit ljuvlig med massor hundträng (film kommer) och glass i solen. Härliga vårkänslor har krullat sig från tårna upp till hårfästet. Och nu detta.

• Huvudet. Gör ont. Förkylning på väg?

• Skolan. Är egentligen inte skit – men den tar tid. Tid som jag hellre lägger på hundträning. Är inne i en period där jag ifrågasätter hela skolsystemet och vad man egentligen får lära sig på högskolan. Alla pedagogikkurser har satt griller i huvudet på mig och jag vill göra revolt mot skolans dåliga verklighetsförankring – och framförallt mot betygen (är ni med mig?).

• Apporteringen. Jag tränar för dåligt på det som är svårt. Har bara kört två korta små håll-fast-övningar (metallapporten) sedan förra fredagen.  De har gått sådär. Misstänker att jag lyckats klicka för tugg eller släpp några gånger för mycket. Nu funderat jag på att hårdträna i en vecka och ”ojja” släpp och tugg och ta bort möjligheten till belöning. Motivationen är så stor att gripa nu – så jag tror inte det skulle innebära frustration(?).  Andra alternativet är att för ett tag släppa momentet helt och hållet och lämna över till skickligare förmågor (coachen).

 

 

Ställande under gång har gått toppenfint och vi har gjort tydliga framsteg både ute och inne. Roligt tycker både jag och Mixa. Däremot märks det att vi båda är lite oerfarna. Nu när vi tränat massor ställande under baklängesmarsch och från sidan har liten fått svårare att hålla position under fria följet. Alltså är det detta vi ska träna lite extra på denna vecka. Mycket vänstersvängar och längre raksträckor. Tror aldrig jag sett en sötare hund under vänstersvängarna. Mixa verkar tro att det är en fysisk omöjlighet att vrida in rumpan utan att samtidigt göra akrobatiska looprörelser med huvudet. Matte tycker det är så sött att hon inte bryr sig om att träna bort det :-).

 

Nosduttarna blir ständigt stabilare men jag önskar högre fart sista sträckan mot target. Sedan ska det bli väldigt spännande att se hur det går att flytta ut momentet på riktig balansbräda. Jag har ju lyckats få en höjdrädd kelpie *hrpf*. I skogen flänger hon upp och ner som en galning utan minsta eftertänksamhet eller självbevarelsedrift - men de gånger jag försökt presentera låga riktiga balansbrädan ute slår hon bakut. Vill inte upp! Har ju en liten plan för detta som jag hoppas fungerar men väntar till våren och hoppas hon mognar av sig själv :-)

Den här veckan hade jag tänkt introducera slalom men frågan är om jag kommer släpa ut det i snön. Kanske ska träna starter och fokusering fram mot leksak i stället.

 

Allra mest tid ska läggande under gång få denna vecka. Nu när Mixa äntligen verkar lärt sig att inte knöla ihop frambenen under bröstkorgen känns som vi är mogna för detta moment.  Jag har tänkt att på allvar introducera externbelöning i skål för att (förhoppningsvis) få bättre tryck i läggandena. Första passen har gått över förväntan – så det är nog bara att träna på.

 

Ingen tid ska läggas till cirkuskonster – nu är det allvar. Nu du lilla söta Mixaplutt ska vi se vad vi kan (eller inte kan) åstadkomma. Sluta valla och åk!

Just det. På söndag fyller ju jag tydligen år (välkommen på fika!) Har lovat Jessica att lägga ut önskelista. Är sämst på att önska mig saker – eller har varit kan jag väll säga – för nu jävlar ska det önskas. Känner att jag varit hundsunkig för länge och att jag behöver lite piff i tillvaron (rör mig ju ibland bland civiliserade människor). Därför önskar jag mig:

Nagellack, Parfym, Ögonskuggor (t ex muffin från MUS), hårskum, armband, trosor och strumpor (tråkigt att köpa själv), Vardagströjor strl S el. M (min garderob innehåller enbart sunkiga träningströjor och flashiga partytoppar – inget däremellan) Skor (strl 39), Mascara, presentkort på frisörbesök, vårjacka.

Självklart blir jag alltid glad för presentkort på tävlingar/kurser och andra nördsaker :-)

 

 

Mattes ögonsten:

Ja, är man hundnörd så är man. Så här kan ett vardagsrum se ut :

Och i sovrummet finns förutom bia-bädd, vattenskål och bur… en pilatesboll :-)

 

Så här kan det se ut med hundar på:

      

 

Det är himla kul med inredning- älskar att planera och fundera ut hur hemmet kan bli funktionellt och hemtrevligt. Men vad jag skulle vilja bo större! Känns som att ett hundrum skulle vara på sin plats. Förstår inte hur man kan samla på sig så mycket koppel och selar och apportbockar och kloklippare och övrig rekvisita. Nu är hundsakerna utspridda över hela lägenheten. Mat, tuggisar och godis finns i ett skåp i köket. I kistan på altaner ligger fällar, gamla koppel, kammar, borstar, apporter och koner. Bredvid står en liten vippbräda, en fyraportsslalom, hopphinder och rusta-tunnel.  I stora bokhyllan i vardagsrummet står pärmar, hundtidningar och tävlingsböcker – och en ikealåda proppad med leksaker. Som sagt. Ett hundrum vore på sin plats.

 

Nu hoppas jag att det blir lika fint vårväder idag som det var igår! Vill ut i skogen med mina tjejer och kaffetermos. Hoppas att Linda vill följa med ut. Alltid lika trevligt med sällskap :-)

Bilder från i tisdags, Mixa och sheltieligan.

 

Förövrigt har jag denna vecka varit extra glad att vara vegetarian. Men jag borde verkligen tänka mig för lite mer när jag köper grisar (och kossor med för den delen) till hundarna.